Hur orkar man samarbeta med någon som vägrar allting?
Mitt barns pappa har sedan början av december ett jobb där han bara får jobba helger. (Natten till lördag samt dag söndag.) Därför tycker han att jag ska ha barnet alla helger trots att även jag har ett jobb som innehåller helgarbete. Jag kan dock jobba även vardagar men iom OB-tillägg så är lönen bättre på helgerna samt att det gör det möjligt för mig att få fler arbetstimmar. Dessutom studerar jag och behöver lägga så mycket tid som möjligt på det.
Grundtanken sedan separationen har varit 50-50 men då pappan och jag sedan dess bor i olika kommuner har kravet för det varit dubbla förskoleplatser. Det gick igenom i höstas och barnet går på två förskolor, något som funkat mycket bra. (Jag vill egentligen bara ha barnet på en förskola men då är det omöjligt med 50-50 så av två mindre bra ting ...)
Hela tiden från separationen tills beviljandet av två förskolor så har jag haft barnet den absolut största delen av tiden då första förskoleplaceringen var i min kommun. Jag önskade då att han skulle ha barnet så ofta som möjligt men han vägrade ha barnet två helger i rad för då fick han ju ingen fritid. (Att jag då fick vara utan så kallad fritid var tydligen irrelevant.) Värt att notera att jag hade barnet 12 helger när han hade barnet fyra. Alltså kan det inte ha varit särskilt betungande för hans del.
I november var det 50-50 och barnet ifråga fungerade bra på båda förskolorna och det kändes väldigt bra för min del.
I december gick jag med på att ha alla helger samt mina vanliga veckodagar och det sas då att om helgjobbet fortsatte så skulle han komma på en annan lösning. Det har bevisligen inte skett utan nu har jag fått följande förslag för januari och februari:
-Han har barnet mån-fre varje vecka och jag fre-mån.
-Vi kör varannan vecka men mina veckor blir lör vecka A-mån vecka C. (Hoppas att det går fram vad jag menar med "veckonamnen".)
Alternativ 1 innebär att barnet inte kommer gå på förskolan i min kommun på nästan två månader, minst. Jag utgår från att det inte är till barnets bästa.
Båda alternativen innebär dessutom att jag aldrig kommer kunna jobba helger. Eller sitta inne en hel dag och plugga. Eller tävla och träna med hästen. Eller för den delen leva mitt eget liv. (Hoppas det inte låter som att jag inte vill ta ansvar för mitt barn. Tro mig, det vill jag! Men jag vill också ha tid att komma ifatt med resten av livet.)
Jag frågade vad som sker om jag vägrar något annat än 50-50. Då är hans enda svar att då kommer han inte kunna jobba och han kommer inte kunna betala tillbaka sin skuld (ca 30 000 kronor) till mig. (Något han iofs inte gjort hittills iaf, men ändå.) Han har för övrigt betydligt bättre möjligheter till hjälp med barnpassning än vad jag har. (Han har syster, mamma, mormor och flickvän i samma kommun.) Men nej, han bara vägrar.
Flera saker, som jag inte tar upp här, visar på att jag försöker samarbeta och visa välvilja men utan resultat. Jag får absolut ingenting tillbaka. Det gör såklart att jag tröttnat på att visa samarbetsvilja gentemot honom.
Jag vill ha 50-50 och det har jag alltid varit väldigt tydlig med men hur långt ska jag behöva anpassa mig själv?
