Först dog min bästa vän, Sen lämnad av min sons mamma

Hej!

Jag har ett problem jag inte riktigt kan slingra mitt huvud runt..

I oktober 2012 så tog min bäste vän livet av sig (Som även var min sambos låtsas bror)
Han och jag fick jätte fin kontakt redan från första dagen vi träffades, Gemensamma intressen och nästan lika tycke och smak.

När jag och min sambo fick reda på att vi skulle få tillskott i familjen så bestämde vi oss att flytta upp till staden där hon kom ifrån, Och det slutade iaf med att vi landade några dörrar bort från Vännen/brodern så vi umgicks varje dag.

Jag och sambon bestämde oss senare för att flytta vidare i samma stad dock till en bostadsrätt och vännen flyttade ut på landet så vi gled isär litegran hördes inte på länge o.sv

Dagen innan han valde gå vidare så ringde han och frågade om jag kunde komma ut på kaffe, SJÄLVKLART!

Så vi umgicks å pratade skrattade och smidde planer för kommande helg att vi skulle umgås och ha roligt!

Inge mer med det, Jag tackade för kaffet och åkte hemåt och vi skulle höras nästkommande dag ...

Jag fick inget samtal, Utan istället kommer FD svärföräldern och berättar att vännen ej finns i livet längre

Kändes som allt stannade upp, Tårar föll och allt kändes bara skit ....

September 2013 så kom min sambo och berättade att hon ville gå isär PGA olika själ

sedan dess har jag vart helt oförmögen till att gråta, Det känns verkligen som om det behövs och jag har försökt
lyssna på ledsam musik, Supit mig full (För då brukar ju saker sättas igång) Men ingenting.... Kommer kanske nån enstaka tår, Men känns som om det skulle behöva komma en hel flod!

Går och pratar hos en Psykolog har gått i omgångar... först när vännen gjorde sitt val, och sen blev det avbrott
och tog upp mötena igen nu när jag blev ensamstående.. Men det känns som jag stängt av allt!

Enda gången jag känner att jag kan verkligen börja gråta är när jag träffar den FB sambon/sonens mamma , Då kan ögona börja tåras på en gång när vi kommer in på något känsligt ämne..

Har tillomed funderat på att fråga henne om hon kan hjälpa mig gråta  men det skulle bara kännas fel..

Kan någon hjälpa mig? eller är det någon som känner det samma?

 

Det är som sakt över ett år sedan men det känns forfarande som om jag är