Abort trots planerad grav!

Jag panikade också när jag plussade med första. Allt blev så brutalt verkligt. Men oroa dig inte över att du inte känner saker för andras barn etc, känner dig sugen på att läsa graviditetstidningar etc, det har INGET att göra med hur du kommer känna för ERT lilla barn. Det löser sig :)

Men du är ju fortfarande väldigt ung, enligt mig. Jag studerar nu sista året på universitet och fyller 27 i vår och känner mig inte alls redo. Jag känner ingen på det universitetet där jag pluggar som har eller ska ha barn snart och det är ett stort universitet. Lev livet innan du skaffar barn, det är verkligen inte försent vid 30 eller 30 plus. Det är en fantastisk ålder att skaffa barn i. När jag var 20 tyckte jag att 25 var mycket, jag trodde att jag vid 25 skulle säkert känna att det är dags. Men nu när jag fyller 27 förstår jag att jag fortfarande är ung och att det finns så mycket spännande saker att göra: jobba, resa, njuta av kvalitetstid med min sambo (och oj så vi njuter! Vi älskar det). Det kan låta som något som många säger och som andra, föräldrar oftast, kritiserar. Som att man kan göra allt det där med barn också, men det stämmer inte. Den friheten som jag och min sambo har idag skiljer sig verkligen från de som har barn. Vi behöver inte lägga någon, hämta från dagis, hjälpa med läxor osv. Det är säkert givande det med, men det är inget man behöver ha bråttom med. Det kommer komma. Stressa inte fram det. Och förresten, du kanske aldrig blir sugen på barn och det är helt ok det med. Jag känner några över 60 som aldrig fick barn eller adopterade och de verkar otroligt nöjda över sina liv. Det finns inget som säger att du måste känna på ett visst sätt. Och jag tycker att det är riktigt märkligt att folk frågar dig. Där jag bor är de flesta småbarnsföräldrar runt 40 och jag bor inte i Stockholm. Läs mer på nätet, det finns många som känner som dig. 

Helt normal känsla, som sagt var...

Min mamma berättade att hon bokade abort med alla oss fyra barn. Hon drabbades av panik helt enkelt, varje gång hon blev gravid. Men det är ju helt naturligt, det går ju inte att stoppa när det väl har gått en viss tid.

Jag tycker du ska behålla, baserat på att ni faktiskt planerade för ett barn och ville ha ett barn. Du blir en jättebra mamma!

Jag var i exakt samma situation som du är i somras och jag gjorde abort och har inte ångrat det.

Har du pratat med din sambo om hur du känner? Om inte kan det vara en bra idé att börja där. Som flera andra skrivit är det inte ovanligt att ångra sig när graviditeten är ett faktum. Ge det lite tid (du är ju bara i vecka 5 och behöver inte fatta några beslut akut) och se hur det känns. Kontakta kvinnokliniken där du bor och be att få prata med kurator när ni kommer hem från semestern.

Jag har själv avslutat en planerad graviditet då det hände en del runt omkring som gjorde att vi insåg att det helt enkelt inte var läge att få ett till barn då (hade ett barn sedan tidigare).

Tack för alla svar! Är nu i vecka 8 och mår illa som f*an, gör det hela inte lättare. Jag har fortfarande inte bestämt mig. Sambon vill ha barn, men säger att han står på min sida oavsett vad.  Har bokat gyn-undersökning på abortmottagningen nästa vecka, efter det besöket måste vi bestämma oss. 

Jag känner verkligen igen den där känslan, vi planerade graviditet, försökte och blev gravida. Första reaktionen var lycka, andra var: "vad sjutton har vi gett oss in på?? Hur ska vi klara det här, vill vi verkligen det här osv". Tyvärr slutade den graviditeten i MA i vecka 14. Vi kände båda att vi ville göra nytt försök på en gång, tog dock 6 månader innan kroppen var redo, sen var det samma visa igen med alla känslor, men den gången fick vi en underbar son som vi älskar över allt annat. Nu är jag gravid igen och har samma känslor igen haha. Men jag vet att de kommer finnas med lite smått ända till slutet och sen kommer det kännas fantastiskt.

Kände precis som dig! Det var hemskt. Det enda positiva med första var att tänka på hur roligt det skulle vara att berätta för alla.

Men när man börjar känna sparkar mm så går det där över. Vi var på tidigt vul och såg en liten prick på skärmen som blinkade. Hjärtat slog det var häftigt, och gjorde allt mer verkligt. Och jag har aldrig ångrat min son en enda sekund!!

Ok, jag ser att många skriver att de jobbiga känslorna går över och att det blir underbart till sist (som man ju kan förvänta sig och hoppas på), jag ska verkligen ha detta i åtanke! Jag känner faktiskt mer och mer åt det hållet men vi får se. Tack för alla snälla och peppande svar <3

Jag planerade abort flera gånger under min graviditet. Precis innan tiden gick ut var jag fullkomligt övertygad om att jag skulle göra en abort.
Jag gjorde inte det, och har idag ett barn. Som jag är väldigt glad över.
Det är inte ett dugg konstigt att få lite panik när man ska få barn.

Hej!
jag är i liknande sits som inläggsskrivaren. 

Får jag fråga vilken vecka du var i?