Att vara "bonusmamma" när man ogillar barn...

Brumma - ska ta upp diskussionen med sambon igen, det du skriver låter vettigt. Som sagt - att lämna honom känns extremt drastiskt och jag är inte en så osjälvisk person, men däremot att försöka minska mitt eget umgänge (både med och utan sambon) skulle nog inte vara en dum idé. Jag har ju länge försökt umgås med henne för att börja gilla henne men kanske dags att börja tänka i andra banor nu innan hon tar skada.

Jag har en kompis som växte upp med en styvmor (det hette så på den tiden) som inte tyckte om  henne. Jag kan säga att det har satt sina spår och det är inget jag önskar någon.

Mina vänner skulle aldrig be mig vara barnvakt då dom vet min inställning till barn. Så varför ber din sambo dig ta barnet när han jobbar? Eller har du erbjudit dig? Jag skulle själv minimera tiden med barnen. Du kanske kan åka i väg själv eller göra något med dina vänner de helger barnet är hos er. För givetvis känner hon av det du känner, eller inte känner kanske man ska säga. Så för barnets skull anser jag att du inte bör vara så närvarande.

Vilket jag inte tycker är acceptabelt skulle det stå såklart. Eller vilket jag tycker är oacceptabelt :)

Hej ts -jag har bara läst dig.

Men vad händer om du försöker se situationen lite utifrån och försöker tänka att flickan är en liten människa, alltså att inte se på henne som ett litet barn utan just som en liten människa som bara hittills hunnit bli 3 år.

Mao en liten mental omställning som kanske gör att du kan se saken ur ett annat perspektiv.

Jag levde i många år med en styvpappa som visade ganska tydligt att han inte var så förtjust i oss. Jag hoppas att du lyder Brummas råd och avlägsnar dig från flickan innan hon tar skada av er "relation" för jag kan lova dig att hon förr eller senare kommer att märka hur du känner och förmodligen må dåligt av det. 

Vi är nog många som har egna barn som inte för vårt liv kan förstå hur man kan välja att leva tillsammans med någon som inte tål ens barn. Dvs din sambo är lite konstig som utsätter sitt barn för det. 

Tänkte förklara lite vad jag "gör" och "inte gör"..

Jag har aldrig varit elak, otrevlig, förminskande eller annat mot barnet. Är artig, visar intresse och ler när hon visar mig något eller skrattar (är ju fejkat från min sida då, jag är inte det minsta brydd), är konsekvent och sätter gränser givetvis men på pedagogiskt sätt. Tröstar henne och tar henne i famnen om hon faller och slår sig (sambon gör dock detta om han är hemma).

Jag är den som funderar ut vad vi ska köpa till henne i present (och köpt en hel del i övrigt), köper hem hennes favoritmat (hon är väldigt dålig på att äta), tog på eget initiativ en försäkring på henne i sambons man eftersom han inte hade någon. Har aldrig försökt komma emellan sambon och hans ex - tvärtom uppmanat honom flera gånger att försöka förbättra samarbetet men de är likadana åsnor båda två i det fallet. Nej, allt detta har inget men flickans välmående att göra men vill visa att jag på mitt sätt iallafall försöker tänka på hennes och sambons bästa.

Jag leker inte med henne, eller väldigt sällan. Vi kan sitta alla i soffan och titta på barnfilm t.ex. men inte så att jag leker med hennes dockor eller liknande. Bjuder aldrig in henne till fysiskt kontakt (hon gör det själv ibland, t.ex. godnattkram).

Kan inte komma på mer att skriva just nu.. Summa summarum så är det väl just det att mitt intresse är fejkat och att jag inte direkt umgås med henne (annat än att vi vistas i samma utrymme) som gör att hon märker något i praktiken.

I ett av dina inlägg så skriver du ju också att hon känner din kyla. Det visar väl att man inte kan lura ett barn med falska leenden. Bra att du ska hålla dig borta när hon är hos sin pappa. Jag hoppas innerligt att han ägnar sig åt, och ger den lilla sin uppmärksamhet de vh  hon är hos honom.

Jag tycker inte du gör något fel alls utan beter dig som man bör och ska. Att påstå du ska flytta därifrån förstår jag inte alls. Barnet är där fyra dagar i månaden. Hon tar knappast skada av att vara med TS som ju visar intresse för henne och beter sig som en normal vuxen. För din egen del får du helt enkelt stå ut de dagar hon är där. Fördelarna torde ju ändå vara fler än det negativa.

Jag tycker att du gömmer dig bakom att du "inte gillar barn" för att slippa ta ansvar för din del av relationen. Det är ett barn men också en liten person.

Finns något DU tycker är roligt som hon skulle kunna uppskatta som ni kan skratta åt tillsammans utan att du måste låtsas? Filmer, böcker, youtube-klipp?

Det är ditt ansvar att få relationen med barnet att fungera. Får du inte det har jag svårt att se att relationen med pappan kommer att överleva i längden. Att inte vara hemma alls varannan helg kommer ju knappast vara hållbart i längden.

Fokusera inte så mycket på dina känslor och huruvida de är äkta eller inte - fake it til you make it. Eller gå på kbt - det fokuserar på hur du kan förändra ditt beteende och på så sätt ditt tankesätt för att få situationer i livet att fungera. Gör det för både din egen och flickans skull. Det borde fler prova.