När min son var 3 tog han bort polypen bakom näsan. Först och främst förberedde jag honom med exakt alla moment som skulle hända. Han visste att en sköterska skulle ge honom en infart i armen så att han kunde få vatten eftersom han kunde må illa (droppnål), medicin genom rumpan och att det kändes som att ta tempen och att han sedan skulle känna sig väldigt trött och att när han sov så skulle de ta bort hans kråkor (polypen) och att doktorn hette Anna-Lena och var jättesnäll, att han skulle må illa och kanske vilja kräkas men att det inte var så farligt mm. (Min son hade svårt att andas- det funkade jättebra men tror att den vuxit ihop igen då han har många andningsuppehåll på natten- så det är dags att kolla upp det där igen).
Är det någon av er (nära familjemedlemmar) som är allergisk mot tandläkarbedövning? Om ni inte är det så är sannolikheten minimal dessutom! Sedan är det större risk för väldigt rödhåriga barn (det berättade anestesiläkaren för mig) inte lite rödlätt utan pippi långstrump-röd 
När han lättsövdes via rumpan var jag med. Sedan rullade de in honom och gav honom själva sömnmedlet som han skulle ha vid själva operationen.
Min son var så cool. Och jag fick beröm då han var så förberedd på allt som hände och vem han skulle träffa. Det gav honom bara trygghet och efter den upplevelsen är han inte längre rädd för läkarbesök vilket han innan var pga alla öroninflammationer och halsflussinfektioner han annars hade. Nu tog de inte bort mandlarna då han inte hade haft tillräckligt många halsflussar men de rök nästan pga storleken men de tyckte det var bättre att avvakta och ta om det. Nu blir vi nog tvungna att ta dem eftersom han har svårt att andas.
När jag var sju opererades jag i foten. Jag fick en mask och hann inte att räkna till 10. Det luktade som målarfärg och mamma var med då jag sövdes.