Barnfri helg, jobbigt men skönt

Öh varför skaffa fler barn om en utflykt tar knäcken på er rent mentalt? Och varför beter du dig som en unge och kastar prylar på din partner. Moget.

Låt pappan ta med sig 8 mån någonstans, biblioteket, lekplats, stan.... Så diskar, fixar, tvättar du i lugn och ro. Sen myser ni efter vilan tillsammans.

Skriker du och kastar saker framför barnen? Jag är själv en väldigt känslosam människa och har väldigt svårt att inte flippa ut ibland, oavsett om det gäller glädje, sorg eller ilska. Men jag försöker tona ner mig eller gå iväg en liten stund då vi har en liten pojke som såklart kan bli lite chockad över mina starka känsloyttringar. Min man är verkligen en klippa mitt i allt, blir aldrig upprörd och låter mig få utrymme tills jag lugnat mig.

Men det låter inte som att ni har de särskilt bra tillsammans just nu, och definitvt inte som att du mår bra. Har du någon att prata med, en vän eller så? Hur mår barnen i allt det här? Brukar n ha det såhär eller är det nu när du är hemma och inte mår bra?

Kan din man ta er 8månaders och låta dig få en dag för dig själv? Bara någon timme kan ju göra mycket.

Känner iallafall igen mig i din frustration, låter som du hamnat i en dålig spiral som verkligen behöver brytas.

Det låter som att problemet delvis ligger i att ni inte är lyckliga med varandra. En barnfri helg gör varken till eller från om det inte finns något intresse, om inte ens vardagen som ni alltid kommer återvända till fungerar. Jag tror man måste börja i vardagen, det är ju där man är dagligen och hittar man inte tillfällen att umgås och framförallt vill umgås med varandra väljer man att jobba på det eller gå vidare.
Du verkar inte tycka om din man speciellt mycket, du kastar saker på honom? Hur rättfärdigar du det och hur skulle du känna om du var honom? Gör dina känsloutbrott till dina egna och sök hjälp. Kanske har det något med din hormonbalans att göra? Oavsett förtjänar inte din partner att bli behandlad på så sätt och barn ska absolut inte behöva bli vittne till sådant handlande.

Ska väl säga att jag nog bara kastat saker 2ggr. Det har inte hänt framför barnen däremot har jag skrikit åt min man framför barnen jag förvarnade men min man sa bara "gör det då" så då blev det så. Min mn är introvert så det är svårt att prata allvarliga saker, det är därför jag blir så fruktansvärt arg, det läggs liksom på hög så att säga.

Hur barnen mår vet jag inte, vår 5åring vill helst ha min uppmärksamhet hela tiden och 2½åringen har en knepig period nu, sover dåligt och så. Jag har börjat storlipa i deras sällskap, bli jätteledsen när dom inte lämnar mig ifred m.m. Jag passar på att skälla på min man när barnen sover eller är borta , som nu, men det blir ju väldigt tråkiga helger då.

När jag jobbar mår jag jättebra och min man trivs bäst hemma så nu är det lite dåligt läge. Däremot så blir jag i båda fallen irriterad när vi inte kan prata o planera m.m. Min man har inga framtidsplaner säger han...

Nu har en dag snart gått och jag har bara varit trevlig:):)

Vad är det som gör att en utflykt tar knäcken på er mentalt och varför tar ni ut det på varandra? Vi delar upp oss ganska mycket här, det finns aktiviteter som jag inte uppskattar och det är samma sak för sambon och istället för att låtsas och bli frustrerad tar vi barnen på skilda aktiviteter. Sedan finns det också sånt som vi båda uppskattar och gör tillsammans som familj men vi är inte sådana som tänker att så fort vi är lediga tillsammans måste vi umgås allihopa.

Är ni tillsammans för barnens skull?

Jaså, du har varit trevlig men hur känner du egentligen?

När vi träffades insåg vi ganska fort att jag är lantisen som åker till stan för att uträtta saker, min man är stadsbon som tycker om att strosa runt - det är där vi krockar. Jag vill vara effektiv och min man vill ha trevligt. Nu gör vi oftast så att jag säger till i förväg om det är något särskilt som ska uträttas och sedan får min man styra, annars går jag och stressar upp. Vi åker sällan iväg hela familjen, oftast åker han iväg själv och tar med sig något av barnen. Då kan han vara borta i 3-4h och förhoppningsvis har han med sig något vettigt hem. För hans del är det ett sätt att komma iväg och koppla av, han trivs inte alls på sitt jobb så stressen följer med hem.

Vi gör aldrig något tillsammans. Jag har föreslag ikväll att vi kan spela spel, måla med vattenfärger;) men inget nappar han på, han sitter med sin dator (vilket jag ju gör själv nu).

Han är inte gärna själv med henne, lite nojjig vad gäller mat o så.

Vill inte vara otrevlig men jag reagerar lite på att du inte riktigt verkar ta ansvar för dina handlingar. Är det okej att skrka inför barnen bara för att din man sa "gör det då"? Du vet inte hur dina ban mår och tycker att de ska lämna dig ifred och gör de inte det så blir du jätteledsen. Förstår också att du inte är eller mår såhär hela tiden, men du måste ju göra något för att ta dig ur det!

Det låter verkligen som att du behöver göra nåt åt din situation, prata med någon, börja jobba, hitta avlastningsmöjligheter. Ingen av er kan ju må bra av att ha det såhär?

Svårt att veta hur man känner när det pendlar så förfärligt. Ena stunden kan jag vara rädd för att det blir skilsmässa och nästa är han den bästa mannen i världen. Har ärligt funderat på om jag är schizofren ibland;)
Sen är det nog svårt att veta hur man känner när det är den enda relation man haft fast, jag vet inte, det kanske är ännu svårare om man haft ett flertal?

Om vi är tillsammans för barnens skull kan jag inte svara på men skulle inte tro det, hoppas verkligen inte det.

Tja. Ett andra barn var vi ganske ense om, och det blev i tid ung som vi tänkt. Tredje barnet däremot var jag inte riktigt säker på eftersom jag inte mått så bra när jag varit hemma med dom andra. Jag ville åtminstone vänta 2-3 innan vi drog igång nåt men så blev ju inte fallet nu. Jag fick väl en liten "överraskning" av min man kan man säga även om jag direkt insåg att jag var gravid -storgrät då och det var inga lyckotårar...

Nej, det är inte moget att kasta saker, men väldigt lockande. Har alltid varit väldigt kontrollerande och jobbar det, att släppa mina känslor, iaf vad gäller samlivet, men det verkar som att det smittat av sig på det övriga livet också:(

Jag har sedan vt 2012 och kanske innan dess också försökt göra något. Gjorde ett försök hos psykolog med det var för dyrt och sedan testade vi parterapi men min man tyckte inte att det gav något så vi la ner efter 4-5 besök. Nu pratar jag med div psykologen i telefon för att få grepp om problemet men det skulle ju vara trevligt att kunna prata med sin man också:(

Jag har inga kompisar här eftersom jag flyttat och sedan bara umgåtts med min mans kompisar. Eftersom min man är introvert har han inget jättebehov av att umgås verkar det som och sedan har dom andra fullt upp med sitt, sen träffar jag ju inte dom själv. En god sak som börjar komma ur detta är att jag fått lite bättre kontakt med min mamma som jag annars aldrig tidigare pratat känslor med:)

Farmor o farfar bor 2-3 km bort så jag har bett farfar hämta barnen på fsk när han har möjlighet så slipper jag stressa så. Det är ju också där dom sovit över nu i helgen.

Kan även tillägga att jag lagt stridsyxan på hyllan denna helg. Jag känner att jag vill må bra ett tag. Det var helt underbart att skratta åt en komedi igår, det är inte ofta det blir. Men det är så att jag är väldigt rastlös så antingen gör jag saker eller så blir jag lätt en soffpotatis. Denna helg har jag dedikerat åt godis och skräpmat:)

Jag nämnde som hastigast för min man igår kväll att jag funderat  på att höra om jag får tjuvstarta med jobbet i april, bara 1-2 dagar/v, men han tyckte att jag eller hela familjen kunde hitta på något istället, som en liten semester. Det var väl så jag tänkte också men frågan är vad som är bäst?

Jag kanske blir klokare på onsdag då jag fått prata av mig lite. Ska bara fixa barnvakt.

Tack för alla inlägg!