Är det fel att vilja vara nummer ett för sin partner?

Men barnen och pappan kan ha egentid ändå

Fast alla har inte samma behov av egentid. Som i vår familj är det snarare jag, som är mamma till alla barnen, som har mer behov av egentid, men då vill jag gärna vara helt själv :). Medan min man, som är bonuspappa till tre och biopappa till en, verkligen njuter av familjelivet och har verkligen inget behov av egentid. Och ingen av oss har problem att ge varandra uppmärksamhet i vardagen.

Om vi har barnvakt är det oftast för jobb eller någon speciell tillställning där barnet inte får vara med. Har faktiskt aldrig sett det som en snedvriden syn på barnen 

Men om TS nu har behov av egentid så borde väl killen lyssna på det, om han älskar henne.

Så kan man väll inte säga rakt av ?! Varje människa måste välja sin egen väg och det är kanske så att deras behov inte är kompatibla med varandra. Om man vänder på steken, att om mannen behov av en struktur där han är med sina barn all ledig tid när han har hand om dom så måste ju TS respektera det och vara glad i alla fall, om hon älskar honom.

Det verkar som att mannen gjort sitt val och trivs kanske och mår bra av det. Och där måste TS se om hon kan finna glädje och lycka i den strukturen. Annars så är kanske inte TS och hennes man gjorda för varandra. Och utifrån TS beslut så kanske hennes man kommer se andra sidor och ta nya beslut...eller inte.

Jo, så tycker jag man kan säga »rakt av«. Att båda jämkar lite. Det är väl det mest naturliga om man – trots sina olikheter – ändå vill fortsätta ihop med sin partner.

Rent hypotetiskt – TS vill göra saker med bara sin partner varje vecka. Mannen vill aldrig. Man gör det då kanske i alla fall en gång i månaden. I alla fall testar. TS partner kanske till och med kommer inse att han uppskattar att göra något roligt bara som vuxen tillsammans med TS ibland!

Att bara köra sitt eget race brukar inte leda till framgång även i relationer.

Bra inlägg!

Det vore kanske den lättaste lösningen rent praktiskt för att frigöra tid för ts. Men om han ändå ger 100% till barnen vv och endast slänger småsmulor iform av sex då barnen sover, kommer ts känna sig bättre då? Nu pratar jag inte om att de ändå borde skaffa barnvakt på barnveckorna om han jobbade "hemma", utan om attityden att bara se barnen 100% då de är där.

Ja mycket handlar ju om hur man behandlar varandra i vardagen också. Visst kan man hitta tid till romantik med sin partner även om man har barn. Om man vill.

Hej ts! Har ej läst hela tråden men måste säga att du förtjänar bättre! En karl som inte tar hand om o vårdar även sin vuxenrelation bör ej ha en flickvän.

Håller faktiskt med dig Ts

Alla i en familj ska vara lika värda!

Jag kände mig oxå som nr 2 i familjen, precis i början av relationen, Men sa ifrån! Och han visste inte om att jag kände så , Så ta ett snack med din sambo!För det blev ändring redan samma dag!

Nu 2 år senare fortfarande bra, känner inte mig "mindre värd" utan att alla i familjen , för VI är en familj, oavsett om jag inte är barnens riktiga mamma! Så är vi lika värda!

STÅ på dig TS!!

Om han frigjort tid och ändå väljer att bara fokusera på barnet så är det helt klart att han prioriterar fel. Men jag tycker det känns som om den stora boven i dramat i deras fall är tidsbrist pga hans jobb. Jag menar han har ju inte barnen varje vecka utan varannan. Hur skulle han då kunna prioritera barn som inte finns där ?

Sen undrar jag vad TS menar med att han bara ägar tid åt barnen , jag menar vad gör dom efter att barnen lagt sig ? Vad gör dom de veckor barnen inte är hos dem ?

Om man tar en vanlig familj där den ene har barnen varannan vecka , förutsatt att personen då har normala arbetstider , säg 9-5 plus pendlingsavstånd...och lägger barnen någorlunda normal tid (säg mellan 8 o 9) det innebär normalt att man hinner träffa sina barn en ganska kort tid under en arbetsdag ,det räcker typ till att läsa läxor äta , umgås en liten stund och natta. Den enda tiden då man verkligen har tid att umgås med sina barn en längre tid är på helger , i praktiken innebär det att man egentligen bara umgås med sina barn på allvar varannan helg.  Är det då så himla kontigt att man väljer att prioritera umgänge med sina barn under den tiden ?

Normal kan man ju ta igen det dom helger man inte har barnen och hitta på något med sin partner då , men i TS fall så verkar ju mannen jobba då... mao känns det som om det verkliga problemet för deras förhållande inte är ungänget med barnen utan hans arbetstider.