Stöttar och vägleder ni era barn, oavsett vad?
Som rubriken lyder, gör ni det?
För att berätta om min situation lite kort så hade jag jobb fram tills september då mitt vikariat tog slut. Därefter så sökte jag jobb sporadiskt, men umgicks mer med vänner och gick ut och festa. Jag började dock söka jobb på heltid förra veckan så jag hoppas att jag hittar något snabbt.
Tyvärr är det så nu att mamma inte pratat med mig på snart två veckor. Hon anser att jag inte gör något av mitt liv och ser mig som ett allmänt misslyckande, för bara någon månad sen överhörde jag henne säga till pappa att jag aldrig kommer bli något. Detta påverkar mig mycket har jag märkt, för jag orkar inte ta tag i saker utan ligger kvar i sängen och lyssnar på deppig musik och har börjat gråta väldigt ofta nu för tiden. Pappa låtsas som ingenting och skrattar och har för sig som vanligt, men så fort det blir bråk och mamma börjar skrika så hoppar han in och gör detsamma.
Hon har även påpekat att om jag inte gör någonting fram till april och inte berättar för dem vad min plan är så kommer hon göra mitt liv till ett helvete. Blir 20 år senare i höst om det är värt att nämnas. Går vi förbi varann i hallen så är det som att jag inte finns, vid middagen när hon och pappa pratar så pikar hon mig tydligt.
Känns verkligen inte som att jag får någon stöd eller att de tror på mig.
En av mina närmsta vänner har varit arbetslös sedan juni efter studenten och hennes mamma stödjer henne, hjälper henne och hejar på henne helt enkelt. Kommer med råd och pratar med henne på ett sansat sätt och låter hennes dotter forma hennes liv som hon själv vill. Olikt mina föräldrar helt enkelt.
Nu vart det inte så kort som jag tänkt, ursäkta för det, men vad anser ni? Om det vore era barn, vad hade ni gjort?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-01-28 18:09
Vill bara tillägga att nej, mina föräldrar försörjer inte mig. Med all rätt. Försörjer mig själv med de pengar jag har kvar sen i höstas.
