Varför får man aldrig en chans........

Om någon skulle fråga mig hur livet är som styvpappa så skulle jag svara att det är det sämsta som hänt i mitt liv och jag skulle råda alla att aldrig ge sig in i det. Jag gick in i rollen som styvpappa med goda förhoppningar och med tanken att jag verkligen skulle göra allt för att få det att fungera på bästa sätt. Problemen började givetvis ganska omedelbart efter att vi flyttat ihop vilket var för 8 år sedan. Helt plötsligt skulle man fungera som en förälder och förebild med en massa jäkla skyldigheter som togs för givet men rättigheter fick man inga alls. Det togs som en självklarhet att man ska hjälpa till med försörjningen, skjutsa till aktiviteter, hjälpa till med läxor........etc. vilket jag inte hade haft något problem alls med om det inte hade varit för att jag inte har några som helst rättigheter och att allt bara tas för givet utan den minsta hänsyn.

Regler och uppfostran får jag inte ens lägga mig i för detta ska mamma och biopappa bestämma (finns inte så mycket regler heller för den delen utan pojken får göra lite som han vill). När jag förklarar att man faktiskt gör barnet en otjänst genom att inte ha tydliga regler i hemmet och konsekvenser omd etta inte följs så blir det bara direkt taggarna utåt och försvarsställning från både mamma och biopappa. Finns alltid en jäkla dum förklaring till varför han gör som han gör och svaret till att han inte städar sitt rum trots att han nu är 15 år är att han blir arg om de frågar säger till honom . Tar jag då upp problemet så får jag bara en massa skit och att jag inte ska lägga mig i osv.

Om jag sammanfattar livet som styvpappa så är verkligehten så här:
- Jag har fått oräkneliga skyldigheter som påverkar mig väldigt mycket både ekonomiskt och tidsmässigt.
- Jag ska dela kostnaden för försörjningen av barnet och jag ska avstå mycket av min egna tid för att hjälpa till med allt från skjutsningar, läxor och aktiviteter.
- Semestrar, helger och högtider ska planeras efter hur styvsonen ska vara hos sin pappa. Faktum är att hela livet ska planeras efter hur han ska åka respektive komma hem från sin Pappa. När han sedan är hemma så kan vi inte åka iväg heller för då måste han få tid till att vara med sina kompisar eftersom han kanske varit en helg hos sin pappa.
- Jag har inga rättigehter att lägga mig i uppfostran och därigenom forma de regler som ska gälla i vårt hem för att vardagen ska fungera som t ex att samtliga barn ska städa sina egna rum, tidsbegränsning av användandet av dator, torka av bord och sätta in disk i maskinen. Inga konstiga regler alltså utan för mig självklarheter.

Ni undrar säkert varför jag inte lämnat detta förhållande och svaret blir att vi nu har två gemensamma barn som är 4 och 7 år gamla. I början levde jag med hoppet att det skulle bli bättre och ändras men vi fick barn och nu kan jag inte bryta upp familjen trots att det kanske vore det bästa. Det har aldrig fungerat med styvsonen och kommer heller aldrig att göra det och vår relation är också därefter. Alla år av irritation som har byggts upp av mammans och biopappans särbehandling av honom, alla skyldigheter som lagts på mig och som bara tagits för givet. Saknaden av regler för honom därhemma har skapat så många konflikter så man blivit spyfärdig. att bara se honom gör att jag får känslan av problem och irritation vilket också ger mig dåligt samvete fastän jag vet att anledningen är hur hans mamma och biopappa handlat.

Jag och min sambo gick i terapi och då äntligen så började hon få förståelse för att allting inte bara kretsar kring styvsonen, henne och biopappan. Jag tillsammans med våra två gemensamma barn finns också i familjen och man måste faktsikt ta hänsyn till oss med. Tyvärr är detta nu försent för styvsonen är 15 år och formats av den slapphet och särbehandling som varit under så lång tid och han är nu rent ut sagt odräglig.

Nu har jag väl spytt min galla tillräckligt men jag är säker på att det inte är bara jag som har det så här som styvförälder. Vill bara höja ett varningen finger till alla er som är på väg in i denna roll som styvförälder. Du kan aldrig veta hur det blir. Kan bli bra men det mesta talar för att det blir ett liv med en massa problem som ni kommer ångra resten av livet. För er som det fungerar bra så kan jag inte annat än gratulera .