han hjälper inte till med vår snart 3 mån bebis eller hemmet

Det här kanske är ganska uttjatat och färdig diskuterat. Men jag är såååå less.
Har två barn, en på 4 o en på 2 1/2 månad.
Lever med den yngstes pappa..

Jag lämnade min förstas pappa för de var ett helvete med hem o barn, han hade någon slags affär utan otrohet (vad jag vet) med kollega, efter de vart de aldrig desamma igen. Han satt med sitt xbox o vägra gå ut, hjälpte inte till med något. Satt som något obrytt deprimerat kolli.
Jag hade sjutton diskussioner om att jag vill inte slösa mitt liv o han borse inte heller vilja de utan leva lite. Etc etc. Tillslut lämnadr jag honom, träffade en gammal vän.. gamnal kärlek börja gro, en utlandsresa med en vän senare flytta jag o barn 1in och han var fantastisk med henne. Alltså såååå bra sö alla runtomkring var förvånade över hana engagemang. Hon älskade honom. . De flöt på riktigt bra sen kom han en dag och ville ha barn med mig. Vi diskuterade i flera månader och jsg talade om min rädsla med förförsta pappan. -vill aldrig hamna där igen"

Vi bestämde oss, 5 mån senare väntade jag mitt andra.
De var lite halv kärvigt under graviditeten, han började redan tendera där till att inte hjälpa till, o då var jag dessutom sjukskriven i 6 mån för min rygg.. ändå stod jag där med en unge på höften, dammsugaren i andra handen o stor som ett bussgarage. Han höll inte löften, drog iväg o kröka.. kom inte hem osv. Jag ledsna och vi hade gräl var o varannan dag.. men nog fan hängde jag i. Älskar ju rikspuckot.. de löstr sig han styrde upp sig sista 2 månaderna. Barn tcå kom, han var helt amazing pp förlossningen, och första dagarna av dom första 10. Lyckades väl fucka up saker lagom till min födelsedag (den storyn är för lång sä den hoppar jag)
Några veckor efter de så får jag 40º feber och mjölk stockning, klarade inte mig ur sängen. . Grät och ammade de ömma bröstet, förata barnet var all over the place för all omställning. Sambo tog då ledigt konstigt nog.. tacksam o förvånad inser kag ganska snart att de var nog för hans egna skull.. för inte fan hjälpte han inte till. . Jag atod med feber, städade (skulle sälja lägenheten i samma veva sp visningen var extremt passande) med barn tcå hängandes vid onda bröstet o 3 åringen som jagar runt benen.
Ja sen dess har de eskalerat.. ingen hjälp, sjukskriven nu för han är stressad av jobbet.. gör ingenting och ja.... spelar tvapel. De är allt om igen som den innan.

Jag är slutkörd!
Han tycker någonstans att jag ska göra allt för att han ser till att ekonomin går runt.
Jag ser de som att vi var två, o vår andra behöver VÅRAN tid.. barn 2 ska inte lida av våra personliga problem o vem fan som gör vaf.

Låååång story kort..
Är de mig som de är fel på som hamnar i samma jävla båt???