Gravid men har inte träffat hans barn

Det va väldigt lik min situation. Vi har 2 gemensamma barn tillsammans och har dem vv. När han har dem så är han enbart med dem. När han är barnledig träffar han kvinnor nu vet jag ej om det är fler eller en och samma. Men jag är nog mer dem styrande i det hela ang barn osv och tror oxå att jag hade nog ställt till en jävla scen om detta med graviditet kom fram från annat håll. För har man skilt sig så har man enbart förpliktelser till dem gemensamma barnen ej till varandra längre. Barnen går först sen allas partners nya.

Jag hade blivit skogstokig om han skulle ha undan hållit detta för mig för klart det är ej min ensak vart han doppar men våran barn kommer få ett syskon.

Inte bara ett syskon utan ett syskon som dem ej ens känner (mamman) till vet ej ens om det skulle fungera ihop m.m

I mitt fall så är det jag som är gravid med min nya. Och hur jag/vi (exet) löste detta kan jag enbart utgå från för alla är så olika.

Jag va gift med barn i bilden. Jag träffar en ny hucks flucks faller pladask för min nya. Är helt öppen sen dag ett och tydlig. Tar ut skilsmässa vi sätter oss ner med barnen och säger som det är men inget om att jag är gravid. Bara att vi ska skilja oss och jag har en ny. Och nej dem fick ej träffa honom förens exet gav lov. Barnen ville men vi sa att vi väntar. Sen efter 3 veckor får mina barn träffa min nya samt exet men jag och min nya bor ej ihop alls med barnen utan jag pendlade varje helg till honom. Av respekt för exet ville ha det så. Sen kom vi överens att tala om för barnen om kommande syskonet då risk veckorna gått över och att exet hade hunnit flytta ut från huset mer eller mindre.

Veckorna gick barnen älskade min nya från dag ett. Vilket va enorm lättnad både för mig och min nya samt våran situation vi satt i. Allt slutade med min nya flytta in i huset med oss exet och barnen m.m..galet!! Men enda möjliga då han vill vara med mig sim bär hans barn samt stötta mig genom allt jobbiga. Efter 1mån flyttar exet till sin lägenhet och vi börjar med vv med barnen.

Har som sagt helt underbar ex som jag är så glad över att vi löste det så smidigt genom att vara ärliga från dag och stund 1.

Vi är väldigt udda enligt många men det är jag glad övee idag för hade det ej fynkat så här bra hade vi backat med min nya och övervägt abort tills han och barnen hittar varandra. Aldrig kul för 3e hjulet hamna i strid varken med hans/hennes ex och dessutom bli hatad/ illa omtyckt av barnen. Så ärlighet mellan parterna mot barnen lönar sig i längden. Mitt ex är en klippa som stöttade mig att tala om för barnen om min nya samt tala om för dem att min nya skall behand samma respekt som oss föräldrar.

Lycka till oavsett vad!!

Ja.. Jag tänker dock på att eftersom han har dem vv så är det bara tre veckor kvar.. Så de får nog skynda på det ganska intensivt under de två första veckorna..

Min kille är nyseparerad och jag blev oplanerat gravid efter bara ett par månader. Nu är jag i vecka 11 och har fortfarande inte träffat hans två döttrar på 6 och 12 år. De vet inte ens att jag existerar. Hans exfru vet att vi ses och är arg över det. Hur ska man lösa detta på bästa sätt? Jag är rädd att de får för mycket information på en gång och skulle helst vilja att vi lärde känna varandra innan de fick veta att de ska få ett syskon, men snart kommer det inte att gå att dölja.
Jag känner mig ensam som varannan vecka är ensam med i graviditeten för jag inte kan träffa min kille när han är med sina döttrar.
Han ska snart berätta för dom att jag finns men det kommer ju att dröja innan jag kan vara där mer än på en fika. Någon som har varit i en liknande situation? Hur gör man för att göra denna chock så bra för dom som möjligt? 

Det enda rätta för alla inblandade är ju abort som jag kan se det.

Du har inte ens TRÄFFAT  hans barn!

Och ni ska ha barn om några månader!

Ursäkta men hur tänkte ni??

Speciellt undrar jag hur pappan tänkte som redan har barn och nyss separerat.

Oansvarigt är bara förnamnet här men visst saker kan inträffa oplanerat såklart men då får man se till barnens bästa i första rum.

Barn behöver tid och åter tid,behöver få vara ledsna,besvikna och komma in i nya rutiner som det blir när föräldrar separerar.I fred.Utan ÄNNU MER förändringar.

Ska du behålla graviditeten bör ni bo som särbos tills hans barn vant sig vid situationen och ni hunnit lära känna varandra långsamt du och barnen-och då snackar vi minst 1 år i BÄSTA fall och för de existerande barnens bästa.

Tack igen för era råd. Vill bara tillägga att jag bad om råd utifrån de förutsättningar som är. Vi har beslutat att inte göra en abort, även om en del här anser att det är enda sättet att lösa situationen. Jag är tacksam för konstruktiva råd i en väldigt rörig och känslomässigt svår situation. De som hellre vill sätta mig på plats och säga till mig att leva ensam med barnet eller ta bort det, behöver inte känna sig tvungna att berätta det. Jag kan lova att det är väldigt jobbigt som det är ändå. Jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan och vill göra så gott jag kan. Jag tror och hoppas att om man är positiv, respektfull, kärleksfull, otroligt hänsynsfull och noga med att se allas olika behov i denna situation, så kan det också bli helt okej i slutändan. Garantier finns så klart inte. Men jag är ingen ond människa och även om livet inte blir som man har tänkt sig, så måste det inte vara detsamma som undergången. Jag tror också att alla skilsmässobarn behöver tid att sörja och bli trygga i sitt nya liv. Men nu blev livet så här. Jag tror inte att det finns ett enda sätt, att alla barn behöver ett år för att klara av en ny vuxen i sitt liv. Jag tror snarare att det beror på hur de vuxna uppför sig mot barnen. Det finns ju exempel på barn som har levt med en singelförälder i fyra, fem år och sedan träffar deras mamma eller pappa en person som inte är lyhörd och varm mot barnen. Då blir det nog svårt att få det att fungera oavsett om barnen har sörjt klart eller ej. Jag hoppas att jag kan bli en bra och trygg person för flickorna, någon som uppmuntrar deras egna relation med sin pappa, någon som absolut inte ska gå in och bli en ny mamma, men en kärleksfull och bra vuxen i deras liv.

Jag skriver vad jag tycker och det gör mig inte bitter! Trist att du stör dig på ärlighet!

Grattis till babyn. MEN tyvärr - nu kommer domen du inte vill höra. Har själv 15års erfarenhet av nyfamiljsliv så jag vet liiite vad jag talar om Hans äldre dotter var 7 då vi träffades o det tog 6 ÅR kan jag säga innan hon accepterade mig o började bete sig. O då gjorde vi ALLT för att bygga grunden så bra som möjligt. Hade läst o talat med experter hur man ska gå till väga för att bäst lyckas o barnen ska ta allt på bästa sätt. För det första - man kan räkna med att det tar så många år som barnet är vid skilsmässan att acceptera den nya. Dvs 6-7åring får man ge 6-7 år tid att acceptera osv...en tolvåring har ni nog att kämpa med, grattis där. Sen löns det ALDRIG att skaffa gemensamt barn före barnen 1) accepterat skilsmässan 2) accepterat en ev ny partner 3) accepterat att pappan (el mamman) flyttar ihop med denna nya OCH att vardagen för ALLA fungerar. Följer man det har man en bra grund o utan en bra grund faller allt om en tid. Nu kan du tänka då var ni står som kapat alla dessa viktiga punkter. Måste säga att om ni lyckas hålla ihop er fem-sex år så är ni unika. Lycka till. För oss tog det 5ÅR innan alla var redo för en ny baby och många andra som lyckats säger ungefär desamma.

Du vet inte vad ärlighet är om man så håller upp det framför ögonen på dig. Använd inte ord du inte förstår betydelsen av.

Fortsätt du och stryk alla ts:ar medhårs om det hjälper dig att må lite bättre?! Vi andra är konstruktiva och jag är långt ifrån ensam om att tycka ts i denna tråd agerat hur galet som helst!

Lider med alla barnen när vuxna agerar själviskt!

Det enda rätta för alla inblandade är ju abort som jag kan se det.

Du har inte ens TRÄFFAT  hans barn!

Och ni ska ha barn om några månader!

Ursäkta men hur tänkte ni??

Speciellt undrar jag hur pappan tänkte som redan har barn och nyss separerat.

Oansvarigt är bara förnamnet här men visst saker kan inträffa oplanerat såklart men då får man se till barnens bästa i första rum.

Barn behöver tid och åter tid,behöver få vara ledsna,besvikna och komma in i nya rutiner som det blir när föräldrar separerar.I fred.Utan ÄNNU MER förändringar.

Ska du behålla graviditeten bör ni bo som särbos tills hans barn vant sig vid situationen och ni hunnit lära känna varandra långsamt du och barnen-och då snackar vi minst 1 år i BÄSTA fall och för de existerande barnens bästa.

Fortsätt du och stryk alla ts:ar medhårs om det hjälper dig att må lite bättre?! Vi andra är konstruktiva och jag är långt ifrån ensam om att tycka ts i denna tråd agerat hur galet som helst!

Lider med alla barnen när vuxna agerar själviskt!