Fel att många matar?

Nej lite så känner jag. Så ofta som man matar sitt barn kan ju inte en enstaka gång nån annan gör det inte göra nån skillnad.

Det beror väl hur man ser på detta med anknytningsteori och sådan. Personligen skulle jag inte låta fler än mamma och pappa mata. 

Men det värsta jag sett är väl att många som flaskmatar efter några månader låter barnet mata sig själv. De lägger en ihoprullad handduk på barnets bröst så att flaskan kan vila där (eftersom barnet är för litet för att hålla i flaskan själv). Det tycker jag är horribelt. Vilken mänsklig kontakt som helst är bättre än det.

jisses... jag sag en dokumentär en gang om en familj som hade jättemanga barn och de hade ett system där de satte fast nappflaskan i spjälsängen, typ hamsterbur .....

Det är helt sjukt, har två kompisar som gjort så.

Men man har lärt sig att knipa när det gäller andra människors föräldraskap...det är en så känslig fråga.

Får avreagera mig här i stället

Inte okej!!

Så du menar att i princip alla pappor har sabbat anknytningen med sina barn för att dom jobbar de allra första månaderna i bebisens liv.

Barn vill bli älskade, hörda, matade och omhändetagna. Sedan vem som står för fiolerna är av annan betydelse. Jag tror snarare att ogrundade anknytningsargument används för att fylla ett eget behov som förälder. 

Nej, det menar jag inte alls. Och det var inte det jag skrev. Papporna jobbar väl inte dygnet runt?
Men visst knyter spädbarnet ofta an mer till den som är hemma. Det är ju ganska naturligt. Av den anledningen valde t.ex. vi att vara hemma båda två det första halvåret.

Men självklart har det betydelse "vem som står för fiolerna". Ett spädbarn kan inte knyta an till hur många som helst, faktiskt. Och något "ogrundat anknytningsargument" är det verkligen inte. Det är snarare mycket väl underbyggd forskning kring anknytning.
Annars kan man väl lämna barnen på förskola direkt när de är nyfödda...om det inte spelar någon roll vem som tar hand om bebisen, menar jag. Det kanske vore något för anknytningsförnekare...?

Här var det jag (mamman), pappan, mormor, morfar, moster, farmor, farfar, svåger , systerbarn. Anknytningen var det inga problem med. Matstunderna är ju bara en i mängden av stunder man har tillsammans. Resultatet blev en mycket trygg tjej men många nära och kära. Jag tillhör inte den hispiga gruppen av mammor kan man säga. Så länge man följer sina instinkter och gör det som känns rätt så minskar risken för att man ska göra fel.

I många länder lämnas spädbarn till t.ex. dagmamma, mormor, faster... eftersom föräldraförsäkringen inte är lika generös som våran. Det finns ingen underbyggd forskning som visar att dessa barn har tagit mer skada än barn som har varit hemma med sin t.ex. pappa de första månaderna.

Det är idag på modet att slänga sig med anknytningsteoretiska argument och hänvisa till (pseudo)forskning.

Huruvida det är "på modet" eller inte, har jag ingen uppfattning om. Men jag har läst en del om detta, och det är intressant och väl underbyggt. Men jag vet att det är många som fnyser åt allt vad forskning heter och inte gillar att läsa, utan helst gör så som "man alltid har gjort", eftersom "det fungerade förr". Och så får man naturligtvis göra. Alla gör som de vill...

Min man kommer också från en sydligare kontinent där barnet inte bara anses "mammans barn" utan familjens vilket betyder att mostrar, fastrar och systrar ofta spelar "mammans roll". Tror också på att det är viktigaste är att barnet känner sig omhändertaget och älskat.

Tycker också det låter underbart att båda förlädrarna skulle vara hemma tillsammans det första månaderna men i de flesta fall är det väl ganska knepigt att få det att funka...