Adjö mitt jag

Adjö mitt jag.

Det är lätt att inte vara ödmjuk och arrogant när man tror att livet är en dans på rosor. Att alla har det lika bra. Friska, välmående och lyckliga.
Jag är jag. Inte du. Jag har rätt att leva mitt liv precis som jag vill. Jag har rätt att vara lycklig på mitt sätt.

Ett avskedsbrev.

Till min mors man:
Vad ger dig rätten att med agg hoppa på mig varje gång jag kliver innanför dörren?
Vad ger dig rätt att ifrågasätta när jag ska bli vuxen baserat endast på din egen kunskap?
Jag har varit tyst så länge för husfridens skull men orkar inte längre. Inte en enda dag ska du ge mig en sådan ångest att jag inget hellre önskar än att självdö, ”för att jag är så värdelös” eller ”inte gör något av mitt liv”. Aldrig någonsin.
Jag är inte din dörrmatta!! ALDRIG mer ska du få härska över mig. Stampa, trampa på mig. Aldrig någonsin. Om du är lycklig och nöjd själv så behöver du inte förminska mig. Lyckliga människor gör inte så, goda människor gör inte så.
Kan du inte respektera mig som jag är så får vi där dra gränsen, för jag kan inte respektera dig längre när du försöker trampa på mig. 18 år av kränkande ord och elakheter räcker. Vi är färdiga nu. Du har gjort mig tillräckligt ont.

Till mamma:
Jag förstår att du kunnat vara orolig. Men jag har alltid klarat mig och det vet du. Om du verkligen tänker och känner efter så har din oro enbart varit baserad på vad du har fått höra om mig, inte den fakta du faktiskt frågat mig om – mitt pågående liv.
Är det något jag skulle önska så är det att du värdesatte ditt barns relation till dig mer i fokus. Varför är det acceptabelt att den du valt att leva med trampar på ditt barn?
Jag är jag. Jag orkar heller inte bära den bördan för vad min far en gång utsatt dig för. Jag kan inte. För jag är jag – inte han. Inte heller hans släkt. Jag är jag.

Till min syster:
Jag är så trött på ditt manipulativa, sjukliga spel.
Jag är så trött på din psykiska ohälsa…. Någon gång måste du förstå att det inte är fel på alla andra utan faktiskt dig. Vad jag än har gjort så är det alltid fel. Finns jag där för dina barn så får jag inte – annat än på dina premisser och villkor.
Jag är så trött på ditt elaka, egoistiska sätt…. Dina hårda, fula ord. Att du klipper bandet drygt 2 ggr/år – medvetet håller dina barn från mig. Något du själv hatat din far för, när han en gång gjorde på samma sätt. Jag orkar inte mer. Jag har släppt dig nu. Du får inte göra mig illa en gång till. Jag blöder och kommer göra tillräckligt i mitt hjärta efter mina syskonbarn. Du borde skämmas. Du borde skämmas för alla rykten du spridit och sprider om de som värnar om dig i familjen till släkt och vänner. Tillräckligt är tillräckligt. Aldrig kommer vi kunna reparera detta. Jag förlåter dig inte igen. Jag är så trött på att blunda och låta dig komma undan med ditt sjuka beteende. Det enda jag önskar är att du en gång för alla kunde få Borderline-diagnosen satt, för ditt eget och dina barns bästa.
Du har mobbat mig tillräckligt, sedan barnsben. Enough.

Till min bror:
Utan dig hade jag tappat förståndet. Du är det bästa jag har. Tack för att jag får ha den fina relationen med dig. Tillsammans är vi starka.