Anonym (vad gör man)

Äldre 14 Feb 11:13

12 svar

Vad gör man när sambon vägrar fatta ?

Lite bakgrund.
Sambon kommer från ett destruktiv förhållande med en man som söp och misshandlade henne , mao ett rejält bagage , hon har en nioårig son som av den anledningen oxå har ett bagage , när jag träffade henne mådde han väldigt dåligt och låg långt efter i skolan hade stressproblem , osv. Mina två barn (8 och 10) kommer från en helt annan bakgrund med en trygg uppväxt. Hennes son är snäll till sin natur , men das som sagt med ett bagage

Nu tre år senare , sen min sambo flyttade ihop med mig , bytte kommun och sonen bytte skola har han gjort enorma framsteg , han har börjat komma ikapp i skolan , han har blkivit mycket mer harmonisk och trygg. På den fronten är det inga problem.

Problemen ligger mer i mamman och uppforstran , hon är enligt mitt synsätt alldeles för klen och svag , varken sonen eller hennes vuxna dotter som bor själv (20) har någon som helst respekt för henne , de beter sig lite som de vill mot henne utan att det händer något , tvärtom så premieras beteende genom att de får som de vill. Sonen har som sagt noll respekt för sin mamma , mig lyssnar han på , henne lyssnar han inte på alls , han är så van vid det att han inte ens längre hör det hon säger , när jag frågar honom om han hörde vad mamma sa så märks det att han inte hört någonting. Ännu mindre göra som han blir tillsagd

Vi har nu i snart 3 år tjafsat om detta , jag har försökt påpeka för henne att hon måste införa konsekvenser för att återfå respekten från honom , att så länge han inte har respekt för henne så kommer hon aldrig kunna få honom o fatta , att än så länge är han liten och det finns en möjlighet att påverka honom , men när han blir större så kommer det vara kört. I början engagerade jag mig , försökte medverka i att få honom att lyssna på mamma , men det enda resultatet av det blir att han har respekt för mig men ingen för mamman. Han gör saker när jag ber honom men skiter i den när mamman ber honom , jag bokade tom in oss på samtal med terapeut hos kommunen för att få henne att inse värdet av konsekvenser.

Problemet är att i våra samtal om problemet , både oss emellan och hos kommunen så är hon helt och hållet med på det , hon förstår och håller med , men när det kommer till kritan som gör hon exakt de vi kommit överens om att hon inte ska göra , utan faller tillbaka till sina vanliga samtal med sonen , där hon förklarar att så får man inte göra osv , men inga som helst konsekvenser oavsett vad han gjort. Bevisligen har samtalen med mamma ingen som helkst verkan då han gör exakt samma misstag två sekunder senare, Men hon vägrar inse att de är så , hon verkar fortfarande tre år senare , efter ala våra samtal och bråk , efter samtal med kommunen tro att hennes samtal fungerar.

Jag har nu mer eller mindre gett upp , jag har insett att inget jag eller någon annan säger kommer få henne att inse det , så nu har jag släppt det , och låter henne göra som hon själv vill , och fortsätta med sitt eviga tjatande , läggningar som tar över en timme och mer låter som ett krig , där hon måste repetera saker 150 ggr innan det händer något , osv. Jag tar hand om mina barn på mitt sätt och låter henne sköta sin son på sitt sätt.

Oftast fungerar det men det men problemet är att inte alltid går att köra separata race , ibland så korsas stigarna och det blir konflikter , dessutom påverkas barnen av vad de ser och hör , den ene gör ju lite som han vill , varför skulle inte de oxå få göra så , de hakar på , testar gränser osv , vilket gör mig både frustrerad och förbannad eftersom all uppfostran jag och barnens mamma kämpat med riskerar att flyta ut genom fönstret pga min sambos inkompetens

Igår var droppen , det blev tjafs mellan hennes som och min son som resulterade i att hennes son slog min son... ok det händer sällan att de slåss , ok barn har konflikter (syskonbråk)... men resultatet av det blev.... ingenting , mamma hade ett av sina vanliga samtal med sin som som inte ger ett skit , bad honom be om ursäkt och sen tror hon att allt är bra igen , inget straff för att han slogs , ingenting.... för mig är det som att säga till sonen att det är ok att göra så.... det rann över för mig och jag skällde ut både mamman och sonen efter noter.. jag förklarade för min son inför min sambo och hennes son att nästa gång han slår honom så ska han ge honom en rejäl omgång

Självklart inser jag att det var dumt att säga så , men vad gör man ? Jag kan ju heller inte tillåta att hennes son slår min son helt ostraffat , funderar allvarligt på att avsluta förhållandet , min sambo är världens snällaste och goaste människa , men när det kommer till uppfostran så är hon totalt inkomptetent , och tyvärr verkar inga samtal i världen hjälpa.

SupersurasunkSara

Äldre 14 Feb 11:29

#1

Avsluta förhållandet men var noga med att förklara för hennes son att det absolut inte är hans fel. Det är min första tanke, men det är ju inte så lätt om man älskar någon..

Sätt dig ner med din sambo och förklara läget att du älskar henne men att det inte fungerar med olika regler för barnen. Förklara att detta gör att du funderar på att avsluta förhållandet och fråga om det är vad hon vill?
Säg att du kommer att stötta henne i hennes kamp om att återfå respekten för sitt barn, för tufft kommer det att bli. Gör tillsammans upp en plan för hur ni ska agera och stötta henne i att agera precis så.

Påven Johanna

Äldre 14 Feb 11:38

#2

Pojkens (och dotterns) agerande har förmodligen med det han upplevt att göra. Dels har han väl sett (?) och uppfattat att pappan kunnat behandla mamman illa och då kan han också göra det. Dels så är han säkert också väldigt arg på henne. Att han lyssnar på dig är kanske inte okomplicerat och odelat positivt heller - för det beror ju på av vilken anledning han gör det. Han lyssnade kanske på pappa också, eftersom han förstod att det kunde få destruktiva konsekvenser att inte göra det. Det är inget ovanligt att det ser ut så här för barn till kvinnor som blivit misshandlade.

Hur står det till med din sambos självrespekt? Du verkar också luta åt ett håll där det blir svårt för dig att respektera henne och de val hon gör?

Träffar pojken sin pappa? År den misshandlande mannen förresten hans pappa?

Anonym (vad gör man) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 11:38

#3

SupersurasunkSara skrev 2014-02-14 11:29:38 följande:

Avsluta förhållandet men var noga med att förklara för hennes son att det absolut inte är hans fel. Det är min första tanke, men det är ju inte så lätt om man älskar någon..

Sätt dig ner med din sambo och förklara läget att du älskar henne men att det inte fungerar med olika regler för barnen. Förklara att detta gör att du funderar på att avsluta förhållandet och fråga om det är vad hon vill?
Säg att du kommer att stötta henne i hennes kamp om att återfå respekten för sitt barn, för tufft kommer det att bli. Gör tillsammans upp en plan för hur ni ska agera och stötta henne i att agera precis så.

Tack , men efter 3 års samtalande utan resultat så tror jag tyvärr inte ett nytt samtal kommer hjälpa , möjligen kommer att jag förklarar att jag funderar på att avsluta förhållandet fungera som en väckarklocka , men jag är som sagt tveksam till det , jag tror hon vill men klarar helt enkelt inte av det psykiskt , hon är för svag helt enkelt.

lillpigan

Äldre 14 Feb 11:44

#4

Det låter som din sambo har problem med skuld och gränser, kanske dras hon med enorma skuldkänslor för det som har hänt sonen och vad han fått gå igenom.Alla människor behöver gränser, gränser för en själv och mot andra. Sunda gränser ger bra självkänsla, trasiga gränser dålig självkänsla. Jag tror att det din sambo varit med om har förstört hennes självkänsla och trasat sönder hennes förmåga att dra sunda gränser. Din sambo kanske skulle behöva hjälp med att komma över sina skuld och skamkänslor, det är svårt att reda ut det själv. Jag tänker att hon har såna skuldkänslor över allt som hänt att hon tror att hon på något vis vill skydda sonen mot mer känslomässiga sår och så blir det så här fel. Jag tror att hon hamnar i en stor skuldfälla när konflikter uppstår och jag tror att hon inte riktigt klarar av att reda ut det. Skam o skuld är inga trevliga känslor, och det är ofta mycket svårt att prata om.

SupersurasunkSara

Äldre 14 Feb 11:44

#5

Anonym (vad gör man) skrev 2014-02-14 11:38:25 följande:

Tack , men efter 3 års samtalande utan resultat så tror jag tyvärr inte ett nytt samtal kommer hjälpa , möjligen kommer att jag förklarar att jag funderar på att avsluta förhållandet fungera som en väckarklocka , men jag är som sagt tveksam till det , jag tror hon vill men klarar helt enkelt inte av det psykiskt , hon är för svag helt enkelt.

Föreslå henne ett samtal till soc där hon ber att få stöd i sitt föräldraskap eller gå en föräldrautbildning i samma veva som du pratar om detta med henne då.

Anonym (vad gör man) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 11:55

#6

Påven Johanna skrev 2014-02-14 11:38:25 följande:

Pojkens (och dotterns) agerande har förmodligen med det han upplevt att göra. Dels har han väl sett (?) och uppfattat att pappan kunnat behandla mamman illa och då kan han också göra det. Dels så är han säkert också väldigt arg på henne. Att han lyssnar på dig är kanske inte okomplicerat och odelat positivt heller - för det beror ju på av vilken anledning han gör det. Han lyssnade kanske på pappa också, eftersom han förstod att det kunde få destruktiva konsekvenser att inte göra det. Det är inget ovanligt att det ser ut så här för barn till kvinnor som blivit misshandlade.

Hur står det till med din sambos självrespekt? Du verkar också luta åt ett håll där det blir svårt för dig att respektera henne och de val hon gör?

Träffar pojken sin pappa? År den misshandlande mannen förresten hans pappa?

Kan stämma väldigt bra , min sambo har väldigt dålig självkänsla och självrespekt , sätter alltid andra före sig själv , vilket jag tror ligger till grund för hennes problem med att kunna stå upp för sig själv inför barnen. Den biten har vi också diskuterat och hon började bearbeta det hos terapeut , men avslutade det alldeles för tidigt , jag tror hon skulle behöva mycket mer terapi. Har försökt göra mitt bästa för att boosta hennes självkänsla , peppat henne att sätta sig själv före ibland , att våga stå upp för sig själv , förklarat och visat för henne att hon och hennes vilja och tyckande är lika mycket värd som någon annan , men det finns bara så mycket man själv kan göra , resten måste komma från henne själv.

Jag tror också att barnens brist för repspekt för sin mamma är att de uppfostrats så av sin pappa och dels genom att mamman accepterat det , de har vuxit upp med att man behöver inte ha respekt för mamma.

Ang mig och min respekt för henne så har du antagligen delvist rätt , jag blir irriterad och frustrerad över att hon låter barnen kliva över henne som de vill , men också pga det ger negativa konsekvenser för oss alla , jag kan tex inte låta bli att lägga märke till hur mina barns beteende påverkats av hennes sons beteende , vet tex att de beter sig väldigt annorlunda hos mitt ex (deras mamma) och hos oss , hos henne beter de sig som de gjorde innan jag träffade min sambo , hos mig blir de mer rastlösa och hakar på sambons son. Vilket gör det svårt att respektera de val hon gör , för hennes val påverkar mig och mina barn negativt.

Pojken träffar inte sin pappa alls , pappan har besöksförbud då han hotat och bråkat med mamman sen hon lämnade honom och dels för att han fortsätter supa , det var dock innan hon träffade mig. Sina barn (både son och dotter) vill han själv inte ha att göra med.

Anonym (vad gör man) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 12:05

#7

lillpigan skrev 2014-02-14 11:44:02 följande:

Det låter som din sambo har problem med skuld och gränser, kanske dras hon med enorma skuldkänslor för det som har hänt sonen och vad han fått gå igenom.Alla människor behöver gränser, gränser för en själv och mot andra. Sunda gränser ger bra självkänsla, trasiga gränser dålig självkänsla. Jag tror att det din sambo varit med om har förstört hennes självkänsla och trasat sönder hennes förmåga att dra sunda gränser. Din sambo kanske skulle behöva hjälp med att komma över sina skuld och skamkänslor, det är svårt att reda ut det själv. Jag tänker att hon har såna skuldkänslor över allt som hänt att hon tror att hon på något vis vill skydda sonen mot mer känslomässiga sår och så blir det så här fel. Jag tror att hon hamnar i en stor skuldfälla när konflikter uppstår och jag tror att hon inte riktigt klarar av att reda ut det. Skam o skuld är inga trevliga känslor, och det är ofta mycket svårt att prata om.

Kan stämma mycket väl , vet att frågan om skuldkänslor över barnen kom upp då hon gickm på terapi , hon klandrar sig själv för att inte ha lämnat pappan tidigare och allt barnen fick utstå , jag har försökt förklara för henne att felet inte ligger hos henne utan hos honom , att hon inte kan ta på sig ansvaret för vad han gjorde , att han är en störd människa med störda värderingar (han kommer från ett trasigt hem med alkoholmissbruk) och att asnavret för vad som hände ligger på honom och delvist hans föräldrar , inte på henne.

Men jag är ingen psykolog eller terapeut så det är bara så mycket jag kan göra , jag tror hon behöver mycket mer hjälp med att bearbeta och återfå sin självkänsla.

Påven Johanna

Äldre 14 Feb 12:08

#8

Anonym (vad gör man) skrev 2014-02-14 11:55:51 följande:

Kan stämma väldigt bra , min sambo har väldigt dålig självkänsla och självrespekt , sätter alltid andra före sig själv , vilket jag tror ligger till grund för hennes problem med att kunna stå upp för sig själv inför barnen. Den biten har vi också diskuterat och hon började bearbeta det hos terapeut , men avslutade det alldeles för tidigt , jag tror hon skulle behöva mycket mer terapi. Har försökt göra mitt bästa för att boosta hennes självkänsla , peppat henne att sätta sig själv före ibland , att våga stå upp för sig själv , förklarat och visat för henne att hon och hennes vilja och tyckande är lika mycket värd som någon annan , men det finns bara så mycket man själv kan göra , resten måste komma från henne själv.

Jag tror också att barnens brist för repspekt för sin mamma är att de uppfostrats så av sin pappa och dels genom att mamman accepterat det , de har vuxit upp med att man behöver inte ha respekt för mamma.

Ang mig och min respekt för henne så har du antagligen delvist rätt , jag blir irriterad och frustrerad över att hon låter barnen kliva över henne som de vill , men också pga det ger negativa konsekvenser för oss alla , jag kan tex inte låta bli att lägga märke till hur mina barns beteende påverkats av hennes sons beteende , vet tex att de beter sig väldigt annorlunda hos mitt ex (deras mamma) och hos oss , hos henne beter de sig som de gjorde innan jag träffade min sambo , hos mig blir de mer rastlösa och hakar på sambons son. Vilket gör det svårt att respektera de val hon gör , för hennes val påverkar mig och mina barn negativt.

Pojken träffar inte sin pappa alls , pappan har besöksförbud då han hotat och bråkat med mamman sen hon lämnade honom och dels för att han fortsätter supa , det var dock innan hon träffade mig. Sina barn (både son och dotter) vill han själv inte ha att göra med.

Vore jag du så skulle jag ställa det som krav faktiskt: ska vi fortsätta vår relation så måste du jobba vidare med dig själv i terapi.

Vad gäller dina egna barn så undrar jag hur mycket de vet - fått veta - om hur din sambos och hennes son tidigare situation var? Det är ju förstås så att man kan ställa högre krav på barn som fått växa upp under mer gynnsamma och mer harmoniska förhållanden. Och det kan man förklara för dem.

Det är inte orättvist att det finns skillnader mellan barn (vad de kan, hur de är, rimliga förväntningar som kan ställas på dem och så vidare (menar - hade pojken suttit i rullstol hade ni förmodligen inte krävt att han skulle gå bara för att dina kan det och det han varit med om kan förstås översättas till ett ganska stort psykiskt handikapp (dock lättare att göra något åt än rullstolsexemplet) i sammanflyttade familjer. Ni kommer från två totalt skilda kulturer och dessutom har mamman i den ena kulturen en hel del jobb kvar att göra med sig själv (ja, främst med sig själv - problemen med sonen kommer att till vissa delar lösa sig av sig självt när mamman rätat på sig och kan tycka om sig själv och därmed också ställa krav på sin omgivning).

Mja, finns många delar att arbeta med. Men du måste förstås känna efter hur mycket mer du vill investera i förhållandet. Är du framme vid slutet så är det ju så det är och det kan ingen klandra dig för.

Påven Johanna

Äldre 14 Feb 12:11

#9

Jo, det är förstås extremt orättvist att inte alla barn kan få växa upp i lugn och ro och utan destruktivitet runt sig. Jag ser att det jag skrev kan komma att missuppfattas. Det jag menade var att man kan förklara varför det är på olika sätt när man flyttar ihop två familjer som haft helt skilda förutsättningar. Ungar kan förstå sådant.

Anonym (vad gör man) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 12:19

#10

Jag funderar nu på att sätta en tidsgräns , jag ger det ett år en skiljs vi åt , jag tror hon behöver en liten spark i baken för att inse att klockan är en minut i tolv och att det är dags att ta tag i problemen på allvar , med egen terapi för hennes del kanske kombinerat med föräldrarutbildning och gemensamma samtal med terapeut hos kommunen.

Självklart inser jag att det är stora tunga problem hon brotas med och att det inte är något man fixar på en fikarast , men samtidgt måste jag tänka på min barns välmående och hur de påverkas av det , jag kan inte låta det fortsätta såhär på obesteämd tid oavsett hur mycket jag älskar henne.

Anonym (.)

Äldre 14 Feb 14:08

#11

Har hennes barn gått i terapi? Hela den familjen ( mamman och hennes 2 barn) har mycket som de skulle behöva bearbeta mha en psykolog/terapeut både tillsammans och var för sig. Se därför till att även hennes barn får gå till en psykolog, iallafall sonen, dottern är ju vuxen och bestämmer själv.

Vad gör man när sambon vägrar fatta ?

INNEHÅLL