Hur går man vidare?
Hur gör man för att gå vidare?
De senaste åren har varit väldig jobbiga för mig, jag har haft två väldigt nära personer som har gått bort. Båda väldigt unga och jag har varit tillsammans med båda tjejerna tidigare.
För att ni ska hänga med är det bäst att ta det från början.
Mellan 2006-2008 var jag tillsammans med en tjej som hette Karin, vi bode även tillsammans mot slutet. Hon var väldigt psykiskt instabil och hade flera diagnoser. Till slut gick det inte längre, så vi beslutade gemensamt att gå isär. Efter det hade vi väldigt tät kontakt i början men med tiden så gled vi ifrån varandra lite. I början av 2010 pratade vi bara med varandra någon gång i månaden, men jag var så glad för hon verkade må mycket bättre och var mycket gladare. Därför kom beskedet att hon hade gått bort som en chock, i april 2010 fick jag beskedet att hon hade tagit självmord. Jag bröt ihop totalt och beskyllde mig själv väldigt mycket. Några dagar senare fick jag ett brev som Karin hade skrivet, hon hade skrivet ett ”avskedsbrev” till hennes familj, de närmaste vännerna, mig och några till. Det var ett väldigt långt brev där hon menade att jag hade gett henne 2 extra år, för hon tänkte redan begå skälvmord redan innan vi träffades och när hon träffade mig och när hon träffade mig försvann de tankarna. Det var ett väldigt fint brev som gjorde sorgen lättare, men än idag kan jag ibland beskylla mig att jag inte gjorde mer. Även att jag egentligen vet att jag inte kunde göra mer.
Efter detta gick jag till en samtalsterapeut men kände inte att jag hade så stor nytta av det.
Innan jag blev tillsammans med Karin var jag ihop med en tjej som hette Marie. Marie var mitt livs stora kärlek(känner fortfarande så). Vi var tillsammans i drygt ett år, men hon fick ett jobb i New York och det fungerade inte med distansförhållande. Vi har alltid haft lite kontakt till och från. Hela tiden har vi pratat om hur bra vi hade haft det och hon har försökt få mig flytta till USA flera gånger(det var nära att jag gjorde det). 2012 fick jag reda på att hon skulle flytta hem till Sverige igen. Självklart så skulle vii träffas. Jag hade känslan av att det kanske kunde bli något, kände mig fortfarande kär i Marie.
Andra gången vi träffades efter att hon hade flyttat hem fick jag beskedet. Hon hade fått cancer. Det hade gått så långt att hon bara hade månader kvar, hon fick några behandlingar men det gick inte att göra någon operation. Den kvällen som hon berättade det satt vi hela natten och pratade. Hon var så trött på att hennes familj hela tiden skulle ta hand om henne, hon ville bara leva! Därför beslutade vi att när vi skulle ungås så skulle vi inte prata om sjukdomen, vi skulle göra det vi alltid hade gjort, ha kul tillsammans. Och det hade vi! Efteråt har hennes syster sagt att jag var hennes lufthål mot slutet. I december 2012 somnade hon in i närhet av vänner och familj. Efter det har det inte gått en dag utan att jag tänkt på henne, och jag saknar henne så mycket att det gör ont.
Första halvåret efter att Marie hade gått bort vägrade jag att inse det. Ville inte tänka på det så jag pluggade dygnet runt(läser på universitet) och var aktiv i föreningar m.m. allt för att inte behöva tänka. Det slog tillbaka i somras. Jag klarade av att jobba, men när jag kom hem la jag mig bara o grät, så var det i flera veckor.
Nu är det lite bättre, men det känns som jag tänker på henne konstant.
Jag vill så gärna gå vidare med livet. Vill träffa någon som jag tycker om, även om jag inte tror att jag kan träffa någon som Marie. Jag vill inte vara själv! Jag har inget problem att få tjejer, kan gå på både dejter och få ragg på krogen. Men så fort vi har träffats ett par gånger så blir jag rädd. Vill inte råka ut för samma sak ingen. Jag vill ju bara gå vidare, men hur gör man?
Har ni några konkreta tips på vad man kan göra?
O snälla, gör inga inlägg där det står att det är så synd om mig!
HATAR NÄR FOLK TYCKER SYND OM MIG!!!