Ska jag göra detta? 'Köra över' föräldrarna..

Ja det finns risker med detta, jag kan bara ge förslaget och sen se vad de säger om det. Hade inte jag funnits med pappan så hade barnet LVU:ats även från honom antagligen då han egentligen inte vill vara förälder.

Soc har själva sagt att just nu är jag barnets stabila punkt i livet, därav att jag funderade på om jag kunde bli familjehem.

Att säga att pappa jobbar borta var för att förklara för barnet varför pappa bara bor med oss på helgerna, men detta fungerar givetvis inte i längden om pappan aldrig vänjer sig vid barnet och skapar en nära kontakt.

Visst finns risken att pappan kommer att ta avstånd från sitt barn, men detta är ju något vi får diskutera innan en ev placering blir av.

Fö är jag inte flickvän, vi är gifta

Hmm förstår inte mannens reaktion riktigt. Har han ngn typ av känsloblockering? Att brytas ned så av ett oplanerat barn när man dessutom har en fru som älskar och tar hand om barnet verkar konstigt.. Har han alltid 'vetat' att han skulle bli en dålig far eller har han bestämt sig för det och det funkar som en slags alibi från att försöka?

Du verkar iaf vara en underbar människa TS!!

Tack du. Ja, hans uppväxt med alkoholiserad far som anser att en hurril är svaret på allt gör nog sitt till. Därtill har han posttraumatiskt stressyndrom. Han äter medicin och går i terapi. Han har ändå inga direkta känslor för barnet. Så en känsloblockering kan man nog säga att det är.
Kanske har han asperger jag vet inte, min bästa väns dotter har det och hon vet också att hon aldrig någonsin vill ha barn och vissa saker är de väldigt lika på. Jag TROR inte han har det, man kan ju ha vissa drag som anses typiska för de med asperger utan att ha det, men summan av kardemumman, han gillar inte barn, han vill inte ha barn och hans eget barn har inte ändrat på den saken även om det går lättare och lättare för honom att ha barnet. Dock väldigt långsamt.

Det är en väldigt fin tanke av dig... Men jag tror faktiskt inte att det är en så bra ide. Hur skulle den lösningen vara bättre för barnet än ett annat familjehem? Mannen kommer troligtvis bli vansinnig på dig och det kommer inte gynna barnet. Umgänget blir krångligt och har du otur så vill han inte träffa barnet mer alls. Är det inte bättre att barnet får komma till ett familjehem och sedan fortsätter ni ha umgänge?

Jag fattar ingenting. Om nu ni DIN MAN inte vill ha sin son, hur kan du tänka att DU ska ha det om du ska fortsätta leva med honom? Det måste ju vara något ni verkligen kommer överens om tillsammans. Om du nu absolut vill ta barnet så måste det ju börja i rätt ände.

1. Din man säger först ja och hoppas så som du på att det blir bättre.

2. Alternativt att ni först separerar och sen blir du familjehem.

Du kan ju inte bara köra över din partners vilja i någon slags egen orealistisk tro att »det blir nog bättre«.

Nej, givetvis ska vi tala om saken först.

Men hur kan du i din vildaste fantasi tro att han skulle tycka att det är en bra idé?

Han önskar sitt barn det bästa men anser inte att han är det. Däremot tycker han att jag är bra för barnet och kanske tycker han att det är bättre att vi blir särbos och att barnet får det bra än att barnet ska behöva lära känna ny familj.

Så du värderar att leva vardagen med hans barn högre än att leva vardagen med honom? Känns lite trist för din man kan JAG tycka...

Så, du tycker att det oskyldiga barnet, som inte valt att födas med en pappa som eg inte vill ha det och en mamma som ångrar sig men ändå inte vill släppa barnet ska lämnas till främmande människor hellre än till mig? Jag älskar min man, men detta barn har ingen som är helt på dess sida. Min man är vuxen och kan antagligen ta ett särboskap med mig bättre än barnet kan ta att flytta till en ny familj.

Älskar du barnet?

Det jag tycker att barnet behöver är nån som älskar den.

Inte som mina egna men ja.

Tja... Jag försöker bara förstå... Jag tänker på mig själv, som man lätt gör när man försöker förstå. Jag har liksom valt att leva med min MAN. Hans barn följer med på köpet men det är ju MANNEN jag sätter högt, först och som är mitt livsval.

Fast du har väl anammat barnet lite som ditt eget antar jag, känner för honom starkt, och gör det andra skulle göra för sitt egna barn.

Jag separerade från min exman under en period när jag mådde dåligt psykiskt. Soc var då inblandad och mitt barn var boende hos exmannen som ej är barnets pappa. Det var dock "frivilligt" från allas sida och jag flyttade hem efter några månader.
För oss fungerade detta bra eftersom mitt barn såg den mannen som "pappa" och inte har någon kontakt alls med biopappan. Hemsk period för oss alla dock så jag lider verkligen med mamman och barnet i ditt fall.