Hur tänker en alkoholist?

Parkbänks-alkoholisterna är så få, de flesta sköter det bakom lykta dörrar.
Tänk att alkoholkonsumtionen ökar varje år och läs sen detta, skrämmande:
Folkhälsoinstitutet har i en undersökning, som presenterades sommaren 2008, kommit fram till att det är ungefär 385 000 barn som lever i familjer med riskbruk, det vill säga där en förälder dricker så mycket alkohol att det finns risk för den personens hälsa.

Jag är uppväxt med en farsa som krökar. Han gör så än även om det har blivit mycket bättre. Där är perioder av min uppväxt där jag överhuvudtaget inte alls minns honom nykter. Det började redan före frukost och fortsatte till han bokstavligt talat hade supit sig så redlös att han inte kunde hålla sig vaken.

Medberoende? Absolut! Man ljuger för att skydda. Kanske mest för att skydda sig själv för det är så fruktansvärt pinsamt.

En alkoholist tänker ungefär att bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den. Förmågan att avstå finns helt enkelt inte. Som någon här skrev så letas det efter ursäkter att dricka. Det har varit kallt, vi behöver något för att värma oss. Det har varit varmt, det behövs något för att svalka. Det har gått bra idag, det ska firas. Det har gått dåligt på jobb idag, jag behöver trösta mig.

Det men jag fick av det här är att jag lärde mig aldrig umgås med folk, för det finns ingen som vill umgås med den som alltid är redlös. Helt vanligt vuxet umgänge är något jag håller på att lära mig nu som vuxen.

Ett tips till er numera-vuxna som vuxit upp med minst en drickande förälder, läs detta:

www.al-anon.se/Al-Anon-Vuxna-Barn/

Även om man aldrig ska bortförklara sina beteenden så kan det vara skönt att se att många med missbruksuppväxter har svårigheter med samma saker.

Jag är uppvuxen med en mamma som är alkoholist och jag har  bokstavligen fått slänga ut henne från min lägenhet ett par gånger och ställde ultimatum att om hon inte slutar att dricka så förlorar hon både mig och sitt barnbarn  och hon gick ner i diket ordentligt och blev bostadslös med massor av problem.
Jag och några familjemedlemmar såg till att hon fick hjälp efter ett tag då vi såg att hon behövde stödet att leta upp en rehabilitering och fick hjälp för psykiska  problem.
Resan har varit lång men nu efter ca 10 år är hon på fötter med livet i ordning och är en underbar mormor som inte dricker.
Det finns hopp.

Ja, så är det. Min pappa var högt uppsatt VD under alla år han drack. Helt sjukt att han  orkade med det och att han kunde gå till viktiga möten stinkandes som en spritfabrik....

Tyvärr är det ju vanligt med årterfall och att de smyger sig på som du beskriver. De provar att dricka lite igen och så ökas det på mer och mer tills de är tillbaka på ruta ett. Helt normalt. Väldigt jobbigt för anhöriga att hantera bara, det är ju som ett svek om och om igen liksom.

Men som sagt, det finns hopp! Lider med er som är mitt inne i det jobbigaste bara, kommer ihåg det och längtar inte tillbaka kan jag säga!

Min mamma är alkoholist och jag har helt sagt upp kontakten med henne, hon kommer aldrig få träffa mitt barn. Prioriterar man alkoholen framför sin familj får man skylla sig själv. Och ja, jag skiter i att alkoholism ses som en "sjukdom", hon har fått all hjälp hon kunnat få (behandlingshem, antabus, AA osv) men hon fortsätter ändå supa. Så då får hon stå sitt kast och inte träffa sitt barnbarn.

Så hade jag oxå resonerat om min pappa fortsatt dricka. Var på väg att klippa kontakten som du, men han tog hjälp precis innan vi fattade beslutet.

Tråkigt att din mamma fortsätter...

Jag tycker inte att du har med det att göra mer än så till vida att du förstås inte behöver gå med på att lämna ert barn till henne. Men att du som svärdotter ska driva igenom att inte heller din sambo ska få träffa henne tycker jag är vansinnigt. Och att umgås med henne när hon är nykter förstår jag inte varför det skulle vara ett problem för någon av er, men om det ändå är det för dig så kan du ju själv avstå. 

Jag är inte riktigt i samma situation, men ändå lite. Min svärmor dricker, men är som de flesta fungerande i arbetslivet. Några öl på kvällen vardagar, fest hela nätterna på helger. De gånger hon passat barnen har hon naturligtvis inte varit berusad, men hon är väldigt ouppmärksam och tycker inte att hon ex behövde sitta på golvet med min 4månaders, som kunde vända sig. Jag kom hem och hörde mitt barns huvud dunsa i golvet varje gång hen vände sig. När hon hörde att jag kom hem så säger hon att "det var inte då farligt". Detta hände med båda barnen. Och hon röker lite men ofta, och då lämnas barnen inne själva. Så nu får hon inte passa.

Svärmor kommer inte och hälsar på så ofta, hon har inte råd då öl, sprit och cigaretter äter upp lönen. Hennes sambo har samma vanor. Såhär tycks det varit sedan unga år, min make har tagit stort ansvar för sina syskon. Jag har fått lägga mycket tid på att förklara för honom att vissa saker ska en mamma ordna, inte en bror. Nu har vi ju egna barn, och jag har satt ner foten angående att köra runt på mamma och syskon.

Skönt att få skriva av mig.

Hej! Medberoende är när man tycker" att det är väl inte så farligt" att hon dricker och blir full. mitt förslag är att du och din make bestämmer er för vad som är okay och inte i eran relation ang din svärmor...tex är hon nykter så får hon träffa barnet är hon full så är det inte okay. men det måste ni komma överens om, att sätta gränser till en alkis är jobbigt men nödvändigt. Och ja man tänker bara på sig själv alkoholen har makten över en alkis..Jag vet jag har själv varit där en gång i tiden.Det finns ju AA möten i hela Sverige,
lycka till

Har jag inte med det att göra för att jag är svärdottern eller menar du mer generellt så att ingen har att göra med alkoholistens alkoholism?
Ska man låtsas som ingenting när denne är nykter även fast personen ljugit, sårat och stulit saker för att kunna dricka?
Och om det övergår till att någon såras fysiskt, låt säga att alkoholisten sätter sig i bilen och kör ihjäl en oskyldig, är det fortfarande bara dennes ensak? Hur långt ska det få gå innan man får lägga sig i?

Jag bedriver ingen kampanj mot henne där sambon jättegärna vill träffa henne och jag försöker neka honom, även om det kanske uppfattades så av min text. Men att man instinktivt känner att man vill avstånd från någon/något som får en att må dåligt är väl inget annan än en ren försvarsmekanism? Så är det inte bara jag som känner, även han.

I det här fallet skulle jag säga att du inte har med det att göra för att du är svärdottern och för att jag inte av din text kan utläsa att du drabbas i någon högre grad av hennes val. Hon kan inte ha hand om din dotter, men det verkar också vara allt. 

Jag tycker inte att man nödvändigtvis behöver låtsas som ingenting (om något inträffat som har med ens person att göra), å andra sidan tycker jag inte heller att man nödvändigtvis behöver söka konfrontation eller aktivt ta upp saken med henne heller. Varför skulle du göra det? Du vet inte ens i vilken utsträckning hon dricker. Du spekulerar i om hon är "heltidare" som lyckas följa sina fyllor väl. Hon kanske inte är "heltidare", det är väl lika troligt det. Du kallar henne lögnare men tar sedan upp ett fjantigt exempel på något hon sa till din tvåmånaders dotter. En sak som de flesta far- och morföräldrar med lätthet kunnat säga. 

Hon kanske är en lögnare och en tjuv. Det vet inte jag. Men hur det drabbat dig går du inte in på. Och har det inte gjort det så ser jag inte varför du känner att du ska vara den som "gör något åt saken". Vill inte hennes barn - som jag kan tycka har större rätt att lägga sig - arrangera en intervention så är det min åsikt att du bör låta bli. 

Du frågar hur hård du ska vara. Inte alls är mitt svar. Det ligger inte på dig. 
Du skriver i inlägget jag citerar här att din man vill ta avstånd, medan du i ursprungsinlägget menade att han önskar förminska problemet (du kanske förstorar det, det vet inte jag) snarare än att "ta tag i det" på det sätt du verkar sugen på att göra. 

Ja du kan ha helt rätt, vet varken ut eller in och därför startade jag tråden från början.
Sambon är också väldigt kluven - ena stunden vill han låta henne supa bäst hon vill men när vi träffar henne är han tydligt obekväm och vill aldrig ta initiativet att träffas. Tanken på "när ska hon supa till nästa gång och vad ska hända då" osv. finns alltid där.

Kan inte påstå att jag drabbats mer än att jag och övriga är besviken (men det kanske inte räcker?) på henne och framförallt rädd att något hemskt ska inträffa när hon dricker. Att hon ska skada sig själv och/eller andra. Är mån om henne också och vill att hon ska ta sig ur det - vet ju att hon inte heller mår bra som det är nu.

Du har rätt i att de flesta skulle kunna säga en sådan sak men de flesta far och morföräldrar kan man också lita på med sitt barnbarn själv men inte henne anser jag. Det upprörande för mig är att hon tror att hon kan äta kakan och ha den kvar. Dricka och samtidigt tro sig ha kvar möjligheten att vara med barnbarnet själv på samma sätt som andra farmödrar får.

Jag kanske gör saken större än vad den är och jag som svärdotter kanske inte heller har lika stor rätt som barnen att lägga mig i. Det var därför jag skrev i trådstarten efter tips om hur jag framförallt kan stötta sambon i detta.  Han och övriga syskon har ju trots allt växt upp med till skillnad från mig. Kan vara därför som jag tänker att man måste agera (eftersom att situationen är ny för mig) medan är mer passiva (kanske av erfarenhet eller nåt liknande).

Och ja, kanske blir det så att jag avstår att träffa henne men betyder inte att jag kan tvinga någon annan att göra detsamma. Ser att jag skrev "vi" i ett tidigare inlägg och det var felformulerat av mig. Det enda jag har rätt att påverka är att hon inte får vara själv med sitt barnbarn.

Hennes lögner består bland annat i att hon säger att hon åkt iväg på jobb, åkt bort till väninnor och istället är hon kvar hemma och super i flera dagar i sträck.

Känner en kvinna som har supit bort sina barn och barnbarn. Kvinnan har druckit under barnens hela uppväxt och b bröt för ca 20 år sedan och kvinnan gråter för att hon får träffa vare sig dom eller sina barnbarn. Barnen har ställt ultimatum men hon fortsätter att dricka. Kvinnan gråter för att hon inte kan göra något för att ändra det. Ja vad säger man till henne?

Spriten är viktigare för dig, det kan man ju inte säga. Fast det borde egentligen vara det enda rätta. Varför ömkar jag istället med en sådan person och säger att jag förstår att du är ledsen.

Jag hade önskat att fler konfronterat mina föräldrar och stått på sig.

Ju fler som säger ifrån, visar öppet att de ogillar, ju svårare får alkoholisten det. Det blir alltid mer pinsamt för den missbrukande om folk som annars låtsas som att det regnar börjar yttra sig. Det är inte lika lätt att ta diskussionen med någon man inte har under känslomässig kontroll - som blodsband kan vara.

Håller med. Min pappa ville ju absolut inte att min sambo skulle veta vad han höll på med. Men när det liksom blev för uppenbart (typ sambon fick hjälpa pappa in i sovrummet, blev föremål för hans aggressionsutbrott osv...) så tyckte han det var OERHÖRT mycket mer pinsamt än när vi i familjen blivit drabbade.

Tror även han såg på barnbarnen som oskyldiga "utomstående" när de kom. Dem i kombo med att han förstod att även andra utanför familjen förstod vad som pågick tror jag var det som fick honom att inse att han hamnat i en återvändsgränd. Problemet var dock att han blev så fruktansvärt dålig när han försökte sluta själv och inte visste hur en avgiftning går till.

Tur att hans dotter (jag) jobbat med alkoholberoende i många herrans år och kunde informera honom .