Vår böna gav upp ikväll :(

Vet inte riktigt vad jag vill med den här tråden.. skriva av mig kanske, processa det som hänt. Tankarna spretar åt alla håll och tyvärr kommer det nog att skina igenom i texten här också. Det känns surrealistiskt att tänka att jag igår var gravid. Nu finns inte lilla bönan kvar längre. Det lilla som skulle bli ett syskon till vår guldklimp. Har varit mycket mer orolig denna graviditeten än vad jag var när jag väntade sonen som ligger bredvid mig och håller sin lilla hand på min arm. Vilken otrolig gåva det är att få barn, inser det nu mer än någonsin. Enligt ägglossningen gick jag in i vecka 8 i söndags, 7+0 alltså. På måndag morgon började jag få blodblandade flytningar. Varningsklockorna ringde direkt och första tanken var "jag visste det". Jag blödde ingenting med sonen, och jag mådde pyton i 3 veckor ca vecka 7-9. Den här gången kände jag ingenting. Ingenting alls. Tror att jag nånstans känt något lustigt ända från början, en lustig magkänsla och den gjorde sig påmind som en käftsmäll i måndags. Försökte ändå ta det lugnt och avvakta, alla graviditeter är olika sägs det och många blöder utan att det är någon fara. Mot kvällen ökade blödningen och kände lite lätt mensvärk långt ner i magen och bak i ryggen. Oron blev övermäktig så åkte till gynakuten. Fick se ett flimrande litet hjärta. Vårt hjärta. Lycka. Läkaren mätte bönan till 6+3, det satte sig kvar hos mig. Vet att felmätning på millimeter kan göra skillnad på dagar men läkaren mätte flera gånger och det blev inte mer än så. Det borde blivit 7+1. Blödningen lugnade sig under natten och på tisdag morgon hade jag ett inbokat besök sedan tidigare hos min gynekolog. Fick även då se vårt hjärta, levande i allra högsta grad. Mättes där till 6+4 och allt såg fint ut. Okej tänkte jag, ägget fäste väl helt enkelt senare eller nåt. Blöder jag fortfarande om 2 veckor ska jag komma tillbaka sa gynekologen, nu ser det fint ut men finns inga garantier. Under dagen ökade blödningen något, och fortsatte öka även under onsdagen. Igår (torsdag) var det mörkt tjockt blod och sedan kom det jag gått och väntat på sedan blödningen började. En sjuhelvetes mensvärk som ökade till kramper, som mindre värkar skulle jag vilja säga. Visste inte hur jag skulle sitta eller ligga, magen vände ut och in på sig kändes det som. Nu är det kört, tänkte jag, nu kommer dom där klumparna som jag vet är dödsdomen. Och det gjorde dom, det forsade blod ur mig när jag satte mig på toaletten, blandat med klumpar i varierande storlek. Det konstigaste var att precis som när man föder och kan känna sig bajsnödig, precis så kändes det då också. Så jag provade att trycka till lite, krysta. Och då kom lilla hjärtat ut. Jag förstod att det var över, smärtan avtog med detsamma och blödningen likaså. Ville få bekräftat att det var över så åkte tillbaka till gynakuten där jag och älsklingen fick vänta i 7 timmar på att få beskedet. Jag är tacksam att det hände så tidigt i graviditeten, men några frågor kvarstår. Varför började jag blöda från början när vår böna fortfarande var vid liv? Blödde jag av annan orsak än att det var missfall på gång och "råkade" det få med sig vår böna som isåfall kan ha varit frisk? Skulle haft inskrivning på mvc nästa vecka. Ett jobbigt samtal som väntar imorgon. Förjävligt känns det, men det får det göra. Imorgon känns det nog lite lite mindre förjävligt. Och sedan lite lite mindre förjävligt dagen efter det.