mitt barn? ditt barn? vårt barn? hur gjorde ni?

Hej! Jag är ensamstående med 2 döttrar 5 och 4 år gamla. Vi separerade för 2 år sen.
Nu har jag träffat en ny kille som inte har några barn och som är 23, dvs 6 år yngre än mig. Vet inte om det har någon betydelse i det här?
Iallafall, vi tjafsar rätt mycket om det här med tid. Att mina barn, som bor hela veckorna och 1-2 helger i månaden hos mig, tar all tid från min nya kille. Han anser att vi inte får så mycket egentid.
Jag hävdar att så är det att ha familj. Medans han menar att det är ju mina barn och han blir lidande av det.
Han har svårt att sätta sig in i hur det är att leva i en familj med oss. För jag har ju redan en familj och det är ju mina barn menar han.

Igår frågade han mig hur vi skulle kunna bo ihop och ifall vi skaffade barn.
"ja men hur ska du kunna ta hand om bebisen då om du ska skjutsa dina ungar hit och dit å till skola osv?"
Jag ba "ja bebisen får väl följa med, hur tror du att andra familjer med många barn gör?"
Han ba "ja men då hjälps man ju åt, men det där är ju dina barn"

Hur tänker man då undrar jag? En familj är för mig de man älskar och vill leva med, blodsband eller inte. Medans han menar att det är blodsband och jag har ju en familj redan med barnens pappa.

Nån som känner igen sig? Hur gjorde ni? Och ni som hade barn sen innan och blev sambo med nån som inte hade barn, hur gjorde Ni med sånt här? Och kostnader och sånt, delade ni lika eller betalade den med barn mera osv?

Jättetacksam för svar!