hur gör man? eller ska man skita i det??

Nej inte det minsta., Dock ville jag bara påpeka när hon sa att han inte gjorde någon skillnad på barnen att det inte kan stämma då han itne visar samma intresse för den äldre tjejen efter skilsmässan som han gör för sitt biobarn. Mao så gjorde han visst skillnad på dom.

Det beror på hur man tolkar detta uttryck. Jag kan givetvis inte svara för La lola men jag tror generellt att föräldrar har starkare känslor för sina barn än för ev bonusbarn, men bra föräldrar visar i dessa känslor för bonusbarnen, utan behandlar barnen på ett likvärdigt sätt.

Jag skulle aldrig stanna hos en man med den synen på det hela. Ja det må vara dina barn och inte hans, men väljer man en partner med barn så ingår liksom barnen och även fast man kanske inte gillar dem lika mycket som bio föräldrarna så tycker jag inte man skall ha värderingar kring att han inte ska hjälpa till alls om man till och med pratar om barn tillsammans.

Hade han tänkt hjälpa till med bebis alls om ni får barn tillsammans eftersom att han frågar hur DU skulle klara en bebis när du måste skjutsa dina barn?

Det där kommer aldrig att fungera. Skaffar ni barn blir du förmodligen inom kort ensamstående till tre barn, med två olika pappor, och jag kan nästan garantera att det inte är någon höjdarsituation att befinna sig i.

Jag håller med. Om det inte finns några gemensamma barn så tror jag en bra lösning är att bioföräldern tar allt ansvar kring barnet, och bonusföräldern hjälper till när denne vill. Men när gemensamma barn är med i bilden så tror jag det bästa att bonusföräldern tar ansvar för alla barn, om det inte är så att bonusbarnen är så stora att de är självgående och självständiga.

Han gjorde ingen skillnad när vi bodde ihop. Och det är det som känns viktigast.

Det är här jag tycker att det blir krångligt. Man ska ta till sig andras barn som om de vore ens egna men om/när man separerar blir det plötsligt skillnad. Hade det i sanning inte varit någon skillnad hade väl ditt ex propsat på att få ha även Alma på halvtid? 

Jag förstår att det viktigaste väl är att inte göra någon uppenbar skillnad mellan barnen medan man bor ihop men när det kommer till kritan så är det skillnad på egna och andras barn. 

Hur som helst, jag blev bara nyfiken på hur ni löste det efter separationen eftersom du sade de var hans barn lika mycket. 

Det hade kanske varit annorlunda om Alma hade varit yngre. Men hon ska fylla 14 år. Hedda fyller snart 5 år.

Ert förhållande är dömt att misslyckad med den inställningen hos honom

Ja kanske. Jag tänker att det nog är ganska vanligt att man som bonusförälder känner en större skillnad än vad man skulle erkänna för sin partner. Jag är ganska säker på att min sambo tror att jag är mer förtjust i hans barn än vad jag är. Jag ser till att bete mig rättvist mot barnen och inte göra någon uppenbar materiell skillnad men innerst inne så vet jag att känslan inte går att jämföra på samma dag. Mina barn är mitt allt, min bonus skulle jag förmodligen inte sakna speciellt mycket vid en eventuell separation. Lite trist att känna så faktiskt, men det viktiga för mig är att inte bonusen känner av mina innersta känslor. 

Att känna är en sak. Men alla barn i en familj ska behandlas lika.

Ja det håller jag med om. 

Var en gång på tiden särbo med en man med 3 barn.

När vi träffades gick jag in i det hela med ett öppet sinne. Min vilja var att vi 5 skulle fungera som en familj. Men efter en tid så började han med en massa krav på hur min och barnens relation skulle vara. Vilket ledde till att 5 personer led i onödan. Min och barnens relation än min och barnens inte hans! Vi kom bra överens innan han kom med krav... dessutom KRÄVDE han att jag skulle betala lika mycket som han för mat, hyra kläder till barnen etcetera. Vilket var 4-5 tusen mer än min lön... hästintreset som jag haft hela mitt liv var bara att glömma för annars var jag en respektlös jävel! Men när jag kom med motkrav som att få äta mat, sova, gå på toaletten eller duscha så togs konflikten ännu en nivå. Om jag fick göra sådant fråntogs hans barn all rätt till trygghet...

Kan säga att vi blev aldrig sambo.

Han spred ut så mycket skit om mig efter jag lämnat han så än idag om jag skulle stöta på någon gammal (manlig) arbetskollega och mot förmodan säga:Hej. Så är allt jag skulle få tillbaka: Ditt satans luder som vägrade leva med och föda barn åt världens bästa man!

Så snälla kom ihåg. Det är inte alltid BARA den barnlösa partnerns fel om relationen inte funkar.

Vill ts att hennes kille ska ha förståelse för att hon har barn måste hon ha förståelse för att han inte har!

Nej TS, det där låter inte bra! När jag var ensamstående valde jag direkt bort alla potentiella pojkvänner som inte visade intresse för mitt barn. Och plötsligt stod världens bästa bonuspappa där, som pratar om sina 2 barn ( vi har ett gemensamt nu oxå,och mitt sen tidigare varannan vecka). Det finns sånna män, nöj dej inte med mindre! Familj sitter i hjärtat, inte i generna! Ser att det verkar som om jag blrv tillsammans med min man bara för att han gillar mitt barn haha, så är inte fallet såklart. Men hans barnkärlek och fokus på familjen är en stor del av hur han är som person.

Bra att han inser redan nu hur det kommer att bli. Släpp honom och låt honom träffa ngn utan barn. Att leva med andras barn suger getpung!

En kille som är utan barn och träffar en kvinna som har det, börjar lite om på någon annans "saved game", å andra sidan visste han om barnen.. Dumpa!

Min man hade två tonåringar vh och på lov när vi träffades.
Vi körde helt uppdelat, han tog fullt ansvar för sina barn och betalade för dem och dessutom betalade mer i bostadskostnad eftersom de hade rum som stod till deras förfogande. Han tog hand om hushållet helt när hans barn var här.
Jag ställde upp och körde någon gång ibland, men det var inget jag gjorde per automatik om han inte frågade om jag kunde hjälpa honom.

När vi fick gemensamma barn så skötte han fortfarande sina och tog hälften av ansvaret för våra gemensamma.

Inget har flutit smärtfritt, men jag och hans barn har en artig och neutral relation, men inget mer än det.

Min man delade åsikten att hans barn var hans ansvar och inte mitt. Det verkar som om du vill leva i en mer familjelik konstallation, så jag tror inte att denna killen är rätt för dig.

Jag tycker det är skillnad om bonusbarnen är tonåringar - som för Ess. Då funkar det säkrt med en artigt neutral relation. Men inte med småbarn.

Jag tycker du ska avsluta detta på en gång. Han resonerar på ett sätt som han har helt rätt att resonera, men det innebär inte att det blir rätt för dig och rätt för dina barn.Det kommer att innebära att ni kommer att vara två familjer som trots att ni lever ihop runt 26 dagar per månad ändå kommer att leva separata liv. Det är inte så bra, inte för kommande barn, inte för dig och absolut inte för de barn du har idag. De barn du har idag är ditt ansvar och det ingår i ditt ansvar att se till att de är omgivna med vuxna som klarar av vardagen med dem. Din pojkvän är inte där och han är tydlig med att han inte kommer att ta något ansvar för dina barn. Du kommer att bryta ner dig själv om du försöker vara honom till lags genom att ha dina barn som ett separat projekt vid sidan om ert gemensamma liv. Du kommer dessutom att bryta ner dina barn.

tror killen är alldeles för ung för ansvaret för 2 st barn. 6 år gör mycket. du är ju närmare 30 med 2 barn o han närmare 20 och har säkert inte lekt av sig än. nee dumpa och skaffa nån på samma våglängd:)