Gör lite research, och har pratat med några nyblivna mammor. Många är nästan chockade, när allt som händer när man kommer hem efter förlossningen, det som ingen hade berättat om. Jag skulle hemskt gärna höra Era storys. Både vad gäller barnet, mamman och pappan.
Säger som dig! Att hemorröjderna tar död på mig o smärtan i mitt klipp. Kan inte gå eller sitta o vill ju inget hellre än att få gå ut med tex barnvagnen....
Cissan; jag håller med. Längtar verkligen efter att kunna gå ut och gå med vagnen och känna mig som en någorlunda normal människa, åtminstone smärtfri. Med Alvedon kommer man inte långt i dessa sammanhang märker jag. Hua....
O alla hemska tankar som uppstår, igår var jag övertygad pm att jag hade framfall oxå 😮.....idag lite lugnare men googlar ändå på det 😮😔..........
Visste inte att bebis kunde sova bra från start och att jag i början fick väcka honom för att ge mat.
Att avslaget inte luktade ett dugg för mig. Som mens bara.
Smärtan efter att bli snittad var fruktansvärd och jag behövde hjälp dygnet runt med den lille i cirka 3 veckor.
Att livet skulle förändras så mycket. Nä det har inte fungerat att köra på som innan. Måste planera. Och just när man står där redo för att ge sig ut för att träffa någon kräker lillen ner sig.
Va lustigt, jag har också googlat på det... 
Att amningen gjorde så fruktansvärt ont, började använda amningsnapp vilket gjorde susen men det gjorde ändå nåt så förbannat ont! gör fortfarande ont precis när hon suger till, min dotter är tre veckor gammal.
Smärtan dagarna efter, jag grät när jag skulle kissa dagarna efter och ändå blev jag bara sydd två ynka, yttre stygn.
och sen tredagarsgråten. Grät flera kvällar i rad, allt kändes meningslöst och jag kunde inte sluta gråta, det var hemskt. Kunde till och med tänka att jag inte ville ha bebis. Det var inte så kul för min kille som inte alls kunde trösta mig, han fick ringa hit min storasyster och mamma som till slut lyckades få mig lugn.
Trodde inte det skulle vara så extremt.
1. Att det inte var så himla enkelt med amningen, skulle gått amningskursen!
2. Att det skulle kännas så overkligt, att inte få den där känslan av samhörighet med sonen direkt utan att det var nåt som växte fram med tiden.
3. Att allt började hänga på en ( kroppsligt sett) brösten, rumpan, magen ja hela kroppen förändrades.
1. Att man i de värsta värkarna känner "aldrig i livet att jag gör om det här" för att sedan, när sonen lades på bröstet säga "Det här kan jag gör om igen" (ca. 30min senare)
2. Hur svårt det var att få amningen att fungera, vilket den aldrig gjorde och vilken ångest det innebar att övergå till flaskmatning.
3. Att nyfödda kan "matvägra"
4. Hur starka nyfödda och bebisar är!
5. Att man är förbannat svag i ryggen efter förlossningen.
Sambon tyckte att hela förlossningen var en skräckupplevelse. Han hade flashbacks och ångest ganska länge efteråt och känner fortfarande att han inte vill uppleva en till förlossning! Det tror jag inte han hade räknat med att känna.
1. Att allt inte "föll sig naturligt" och att jag i varje fall blev väldigt osäker på många saker.
2. Att sexlusten svingar på sekunder.
3. Att vissa barn ammar 24 timmar i dygnet och att man knappt får kissa själv.
4. Att man faktiskt Får lita på sin magkänsla utan att tex bvc och läkare har rätt att kalla en för "nojjig"
5. Att man kan få nog och har lust att slänga ungen i väggen (man gör det ju inte, men ångesten att man kan tänka det)
Att första bajset var som tjära och luktade död. Trodde att han var döende och fick panik.
Att jag skulle känna så lite för mitt barn... När jag såg honom först ville jag mest bara få sova,.det var inget speciellt utan kunde ha varit vilket barn som helst.
Jag gjorde allt och tog hand om honom men det var bara för att jag måste ocj det fanns ingen glädje i det.
Nu när han närmar sig året börjar det vara roligt ibland! Ofta har jag känt att jag vill göra allt ogjort men nu börjar jag vara glad att vi skaffade barn.
Min kille däremot har varit en tigerpappa sen dag ett och har oroat sig, älskat, inte velat att andra håller osv. Det var varlen han eller jag beredd på för han är så himla laid back och känner sällan starka känslor annars.
Jag skyller stavfelen på mobilen...
Jag var inte beredd på att bebisens skrik skulle påverka mig så mycket. Det är nåt med det egna barnets gråt som får mig att bli helt... ja jag vet inte hur jag ska beskriva. Jag blir ofokuserad och kan inte slutföra ett samtal. Jag får hjärtklappning och blir svettig. Jag fick hyssja åt doktorn som gick rond inne hos mig på BB någon dag efter förlossningen. "Jag är ledsen men jag kan inte ta in det du säger just nu. Jag måste byta den här blöjan så hon blir tyst, sen kan jag lyssna."
Andra barns gråt påverkar mig inte.
Just det: jag blev förvånad över att det gjorde skitont i stygnen i underlivet när bebisen ammades det första dygnet eller så. Märklig känsla. Hade väl med att göra med att bebisens sug hjälper livmodern att dra ihop sig, antar jag.