Har han kör in i väggen???

Vad i helvete betyder det att man har kör in i väggen? Dela upp texten i avsnitt, så det går att läsa.

Att man blir utbränd, jag delade texten men kom upp så där endå när jag la in den. Är ny här!

Men skriv "kört in i väggen" då så man fattar.

En annan sak, varför i helvete har du startat tre trådar om samma sak? Det spelar ingen roll om du är ny eller inte, det gör man varken på Familjeliv eller någon annan stans.

Oj såg nu att jag missa K, för ville redigera så gick inte och eftersom du inte förstod så tänkte jag att 'utbränd" borde väl alla förstå vad det är, och sen att du sa att man borde dela texten och det gick inte heller därför en ny men sen när den nya var klar skulle jag ta bort den här och det gick inte. Nåt mer?   

Var det med tredje barnet som det började bli så här?

Tor faktiskt inte män är redo för barn förrän de är runt 40. Kanske finns några få som saknar sin egen barndom och allt som hade med den att göra som hellre försöker att återskapa den än att leva det liv som är normalt för en man mellan 20-40 år.

Tror oxå att män tenderar att blanda ihop vilja att få barn med att de tycker om barn. Män har inga djupare tankar om hur det kan vara att bli pappa.

Nej, så TS du får nog fortsätta att försöka uppfostra 4 barn. Din man verkar inte varit redo helt enkelt, men nu är barnen här så jag håller inte med din mamma att han inte behövs. Barnen behöver sin far, även om han är som en äldre bror.

Flickan och kråkan: Det började lite smått efter första barnet men han jobbade så mycket då och jag tog hand om allt, sedan kom andra och tredje oplanerad då kommer ni fråga er hur kunde två barn komma oplanerade, och jo med andra tod jag preventivmedel och upptäckte graviditet i vecka 12 och för att bekräfta det eftersom jag hade inte fått tillbaka mensen efter första fick vi göra en ultraljud och där såg man lilla räkan, hade inte mage att göra abort så sent och blev likadant med tredje. Men nu är det som värst.

GlenndenStore: Håller med känns som ett extra barn, jag jag måste hålla koll på allt, hans möte papper som måste göras osv...  

Utbränd vet jag inte.. Han verkar ju bara skita i allt. Du däremot ska nog passa dig så att du inte kör slut på dig själv. :(
Berätta för honom precis hur du upplever det, och få med honom till något proffs för att prata och se hur ni kan lösa er situation (som jag själv nog inte skulle ha stått ut i, med 3 barn så tätt!). Lycka till.

Jo det känns så ibland att han skiter i allt, nu har jag avlastat honom massor i några dagar, har inte tjatat på honom nånting, är ute med barnen hela dagen så han inte blir arg på dom osv...

tusen gånger har jag funderat på lämna honom för jag har hand om allt, men sen funderar jag om det är rätt val. Vill inte ångra sen att jag splittrade familjen och han tänker likadant, han vill inte ångra att han splittrade familjen.

Vi har varit på parterapi/familjeterapi och då kom det upp det där att han inte tyckte om att jag tjatade på honom osv och jag att han inte hjälper till nånting och är ingen stor hjälp med barnen heller och då sa terapeuten där att jag skulle låta bli att göra allt själv och låta bli att säga till osv... MEN det funkade inte.Om jag satt mig på soffan och disken va enda upp till taket så satt han sig också och vila fast han skulle tagit disken och då stod jag ut 2 dagar bara sen va huset upp och ner. Så vi sket i att gå dit mer, han tror ju endå inte på dom.

Nu tjatade jag igen som ni ser blir det mycket tjat, att han skulle själv söka hjälp hos en kurator/psykolog för att prata ut om hans problem. Fick tjata 6 gånger innan han ringde till slut och bokade en tid. men endå så tror han inte mycket på sån hjälp. :/ Så jobbigt det känns....

Det där låter ju som trams, om du drar hela lasset själv har du väl all rätt i världen att "tjata"! Du ska ju inte behöva hålla familjen ur vägen för honom för att HAN känner att han behöver "avlastning".. Personligen hade jag hellre stuckit och klarat mig själv och barnen, men jag förstår att många andra inte tycker det är så lätt. Någonstans måste du dock känna att du har gjort allt du kunnat, men att han inte är intresserad av att förändra saker och ting, hur länge står du ut? Är det inte bättre att agera tidigt innan du själv tar för mycket stryk?

Det verkar ju helt klart som om han inte var redo, precis som du skriver. Och då är det inte optimalt att har tre småbarn. Att han skulle vara utbränd pga sina barn köper jag inte! Men nu är situationen som den är. Du har några val här.
1. Stanna kvar, håll på som du gör nu - med risk att du om 5-10 år kommer bli oerhört bitter på situationen, och det kommer dina barn märka. 
2. Ställ honom mot väggen. Om allt nu är så jädrans jobbigt - vad vill han göra åt saken? Vill han att du ska dra hela lasset själv?? Tycker han det är rätt att du gör allt? 
3. Ställ ultimatum. Antingen gör han något åt sin inställning eller så lämnar du honom.
4. Flytta isär, i första hand på prov. Om du lämnar honom kommer du märka om han är beredd att ändra på sig eller inte. 

Nu har han varit hos kuratorn och pratat om allt. Om jag sammanfattar allt så tyckte hon att vi behövde planering. För då skulle det bli mindre tjat och gnäll...

Exempelvis att när jag lagar mat och han är hemma att han själv ska leka med barnen eller göra något annat med dom så inte dom springer runt mig och att jag inte ska behöva ropa efter honom. Bestämma vem ska göra vad hemma.

Men jag har så svårt för planering för jag känner honom så väl han kommer inte göra så som vi planerat ju. Sen vi flyttade ihop vet vi att det är JAG som lagar maten och HAN slänger sopor varje gång han ska ut eftersom det är mest han som går ut själv och jag för det mesta med alla 3 barnen, men endå har han glömt typ alltid och man fått tjata om det. Vet att män inte är som kvinnor osv men om han bara kunde vara mer spontan. Typ för mig är det här mitt hem och barnen som finns här är mina så självklart vill man ha ordning och ha barnen rena och fina... varför kan det inte vara så för honom också... eller så förstår jag mig inte på män...

A ja men iaf vi ska försöka följa kuratorns råd, han sa att också att jag måste komma på något sätt att vila för att få nya krafter för kan också bli utbränd. Sen tyckte inte hon någonting av vad han sa va fel utan att vi alla är olika och har olika behov men att vi måste prata mycket med varann, komma överens och planera som sagt. Hon sa att dom flesta brukar skiljas när barnen är runt 2 år, att det är normalt men att vi skulle försöka ge allt vi kunde innan vi bestämmer oss för det.

Är så utmattad att jag knappt orkar tänka och tvekar stort att det blir bättre, känner ingen glädje just nu iaf och det finns verkligen ingenting mellan oss, jag känner ingenting för honom just nu känner mig så kall och känslolös  men vet inte om det är för att jag är så trött eller om det är så på riktig. 

Tack för era råd  Tror det lutar mer åt råd nr.4 tyvärr  HannaS

Nej,  det låter som att han har checkat ut. Ställ lite krav och kör en hårdare linje så kanske han kommer att visa sig värdig utmaningen annars kan du lika gärna ta de här åren utan honom. Visst kan man coacha och stötta varandra i att hitta sina föräldraroller men då krävs det ju ett engagemang och en vilja hos den andre. Det går inte att tvinga någon att göra det. Det är ju en annan fråga - hur blir det om du lämnar honom? Hur skulle vårdnaden se ut och skulle han orka med att ta barnen på egen hand?

Kan det vara så att han är deprimerad (småbarn och arbetslöshet låter som en tuff kombination). Skulle du känna att det var mer ok att dra lasset om han aktivt sökte behandling?

Helt ärligt så är det nog många 26-åringa män som inte är så där just jättemycket att ha när det gäller att underlätta familjelivet. De brukar skärpa till sig om man låter dem mogna en tio år eller så. Vad är det man säger? En tröst för tigerhjärtan?