Medicinsk abort vecka 18 min historia

 Hej allihopa, 

jag var inför min medicinska abort inne på detta forum, som jag som en ung singel tjej i arbetslivet aldrig riktigt besökt tidigare. Jag har ju inte haft någon direkt anledning.. 

Jag blev livrädd av alla hemska historier jag läste om medicinsk abort, som jag skulle gå igenom några dar senare. Med en stor klump i magen begav jag mig till sjukhuset i den storstad jag bor i. 
Jag fick mitt första piller och en massa information om hur det skulle gå till, och vilka komplikationer som kunde uppstå. 

Under helgen väntade jag på det forsande blodet, illamående och de andra saker jag läst om, men inte ens en droppe blod kom på hela helgen. 

När jag sedan på måndag las in på sjukhuset, var jag rätt så konfunderad. Jag blödde ju inte, jag hade inte ont någonstans!! Jag rådfrågade sköterskan angående detta varpå hon informerade mig om att det kanske isåfall blir så att allting kommer samtidigt, allt blod, fostret, moderkakan osv. 

Jag gick i trappor, vandrade omkring, per instruktion hela dagen från kl 8 till 14-tiden innan någonting hände. 
Jag fick plötslig feber, riktig hög feber. 39-gradersfebern hindrade flera promenader, och jag blev liggandes i min säng, somnade av utmattning och sov nån timma. 
Fick dropp, lite febernedsättande medicin, och väntade.

Runt 20 tiden bestämde sig personalen för att kalla på läkaren, min mage hade blivit uppsvälld, och väldigt spänd. Det gjorde inte särskilt ont, utan kändes mest som lite förstoppning, eller vanligt magont. 
De tog urin och blodprover, och förklarade att febern antagligen är resultatet av medicinen jag fått vaginalt för att mjuka upp livmodern så att fostret skulle kunna aborteras, som det så fint heter. 

Läkaren kom, lyssnade på hjärta, lungor, kände på min mage, ordinerade antibiotika för att ta död på en infektion som antagligen orsakade att den höga febern inte gick ner.
Fick det igenom en spruta i min infart, rätt ut i blodet.

Vilade, fick en varm kudde för magen, och vilade vidare. 

Ingenting hände. 

Runt 1-tiden på natten mätte de igen min feber som börjat avta och tagit sig ner till 38-strecket. 

Då började jag få som menskramp i magen, de kom och gick i vågor. När det var som värst satte jag mig upp, med min varma kudde och andades mig igenom smärtan. Jag är väldigt envis av mig och ville inte störa sjuksköterskorna igenom att trycka på min knapp. Men efter en timma av smärtorna, orkade jag inte mer. 
Jag tryckte och de kom springande. 
Jag bad om smärtstillande och genast hämtade de medicin, och hjälpte mig. 
När de sedan gick ifrån mig igen, la jag mig ner, blundade och kände sedan hur vattnet gick. 
Smått förvånad tryckte jag på knappen igen och förklarade. 

Eftersom min droppställning var i vägen för min del, hjälpte de mig byta underkläder, tvätta av mig och byta lakan. När jag sedan tio minuter senare la mig ner ensam i sängen igen kände jag hur fostret faktiskt nästan var ute. Om jag går omkring kanske det faller ut, tänkte jag. 
Ställde mig solida upp, och plopp, så var det ute. Fast i min gigantiska sjukhus-blöja. 

Jag blundade tryckte på knappen, och ännu en gång räddade de mig, tvättade av mig och tog hand om fostret. Jag tittade inte på det för jag kände hur stort det var, och ville inte ha den bilden på näthinnan i resten av mitt liv. 

Efter det konstaterade sjuksköterskan att moderkakan nästan var ute, och efter att jag tvättats, hjälpte hon mig igenom att trycka på min mage och instruera mig när jag skulle spänna, och krysta. 
En minut senare kom också moderkakan ut. Jag tvättades av igen. 

Nya lakan, dagens första mål, en smörgås och varm choklad senare, bäddade de ner mig och bad mig försöka sova lite. 

Jag somnade utmattad, efter ha varit uppe sen 5 dagen innan. 

När jag vaknade en timma senare tog de hand om mig, fick all medicin, sprutor osv som jag behövde. 
Fick stanna till eftermiddagen pga febern, de vill ha lite koll på mig. 

Nu idag, två dagar senare, blöder jag lite. Normalt är mina menstruationer korta perioder, några få dagar, så det känns helt OK. De sa att jag kommer blöda en månad, men jag ringde och talade med barnmorskan idag och hon sa att det mycket väl kan vara så att jag inte gör det pga min genetiska menstruationscykel. 

I helgen skall jag bege mig till minneslunden som finns där jag bor för alla foster som aborteras här i stan, och ta farväl. 

För er som undrar så är jag knappt fyllda 23, singel, egen företagare och pga stress och en extremt oregelbunden menstruation så hade jag ingen aning om att jag var gravid. 
Inget illamående, ina som helst tecken förutom en märklig viktökning i magpartiet och låren. Det var först när min vanliga träningsrutin inte fungerade som jag testade mig och då var jag 17 veckor. 
Det låter säkerligen galet, men tydligen har vi kvinnor i släkten något sådant, vi mår tydligen skit i slutet av graviditeten, men i början känner vi knappt av den. 

Min abort var en oönskad graviditet, jag har kämpat med panikångest i åratal och äntligen blivit friskförklarad, inga mer sömnpiller, inga fler ångestattack som gör att jag inte kan andas. Jag kände att livet började igen. 
Kom ifrån ett lång förhållande som tog slut abrupt och vi har ingen kontakt alls. 
Ett one night stand med en gammal kollega som bor på andra sidan, och nu faktiskt har en flickvän som han är förlovad med, blev fadern till det lilla foster som nu inte finns i denna värld.
Det var inte tänkt att det skulle bli ett barn. 
Men som vi alla vet, inget preventivmedel är ju 100%.. 

Jag ångrar detta djupt, att jag inte tog testet tidigare, att jag inte hade kysst honom den där kvällen, att jag gjort en abort för min egen bekvämlighet i livet. 

Men samtidigt, jag har inte råd att försörja mig själv och ett barn. 
Jag kan inte ge detta barnet ett liv som jag kan känna att det förtjänar. 
Jag tänker bli en fantastisk mamma i framtiden, och jag vet att jag kommer bli det, men inte nu. 

Jag kommer få en p-stav nu och tar med mig ett djupt sår i mitt hjärta efter den här aborten. 
Och det är nog någonting som alla vi som gått igenom det känner. 
Det spelar ingen roll hur barnet blev till, det är en känslomässig process att gå igenom. 

Jag ville berätta för att det finns säkerligen de som har historier som inte är så hemska, men 
de tjejerna, eller kvinnorna, kanske inte sätter sig ner och skriver dem på ett forum som det här. 
Därav ville jag göra min röst hörd. 

Hoppas det hjälper någon där ute som hade lika stor panik som jag hade över de två strecken på grav-testet...