Minskad lust som följd av ofrivillig barnlöshet och otrohet

Hej!

Det finns en risk att detta inlägg blir lite långt men är nödvändigt då mina problem sträcker sig över en längre tid och är ganska omväxlande till naturen. Vi börjar med lite bakgrundsinformation.

Jag och min fru har varit ihop i 16 år (Vi är 32 idag) och gifta sedan några år tillbaka. Vi började försöka bilda familj för 8 år sedan och märkte efter ett tag att det blev inget + på graviditetstesterna. Efter drygt ett år inledde vi en infertilitetsutredning som inte visade på något fel hos varken mig eller min fru. På inrådan av läkare inleddes behandlingar med IVF. Vi genomförde 3 hela behandlingar samt några återföringar av frysta embryon. Inget av dessa försök ledde till en graviditet.

Processen med IVF behandlingarna tärde väldigt mycket på vårt förhållande och till slut kände vi att vi var tvungen att ge upp IVF innan vi båda var helt förstörda psykiskt. Tankarna började vändas mot adoption istället och vi beslöt att gå föräldrautbildningen.

I samband med att vi skulle gå föräldrautbildningen fick jag reda på att min fru varit otrogen med en annan man. inget sex enligt hennes utsago men lite hångel och hemliga träffar. Hon hade känslor för honom och han hade känslor för henne. Ett tag stod det och vägde om vi skulle fortsätta vårt äktenskap men tillslut beslöt vi att fortsätta då båda kände att vi älskar varandra. Denna otrohetsaffär eller "fling" tog dock hårt på mig och det tog nästan ett år innan jag kunde säga att jag kommit över det men sanning att säga så kommer jag nog aldrig riktigt över det.

Nåväl adoptionsprocessen fortskred och vi gjorde hemutredning hos socialen och blev godkända att bli adoptiovföräldrar. Vi valde land som vi ville skicka in våra handlingar till men min fru tyckte att jag var oengagerad och allt tog så lång tid. Sägas bör att vi höll på att renovera om huset under denna tid så jag kan väl hålla med om att jag inte var "drivande" i adoptionsprocessen.

Förra hösten hade vi väldigt stormigt i förhållandet och det slutade med att hon flyttade hem till sina föräldrar i 3 veckor så vi skulle få tid på var sitt håll och tänka över vad vi ville. När hon sedan flyttade hem igen efter ett gemensamt beslut att vi skulle försöka igen kändes allt väldigt bra till en början men efter 1-2 veckor fick jag veta att hon hade gjort en, vad hon kallad "egogrej", hon hade haft sex med en kompis 2 gånger i syfte att bli gravid på det sättet och nu var hon gravid.

Återigen var det som att en kall trasa kastades i ansiktet och jag kände mig väldigt sårad över otroheten. På ett sätt var jag ändå glad över att hon var gravid och att hon ville att det skulle bli hennes och "mitt" barn. Kompisen var bara en donator som hon sa. Jag kände mig värdelös som man och människa över att de hade lyckats på 2 gånger det som jag hade försökt i 8 år.

Graviditeten slutade med ett tidigt missfall och gemensamt beslut togs att försöken med donatorn skulle fortsätta. I praktiken innebar det att hon i ägglossningstider träffade honom 1-2 gånger och hade sex. Från början var det snabbt avklarat "in, ut, sprut, slut", ofta i en bil. De senaste månaderna har det dock skett på hotell med förevändningen att "han har problem att prestera på en speciell tid" så det har även innefattat övernattning de senaste två gångerna.

Både jag och min fru umgås med "donatorn" och det är en väldigt konstig situation för mig. Jag är livrädd för att tycke ska uppstå dem emellan fast han har bedyrat att han inte är intresserad av något sådant eftersom han redan har fru och barn.

Senaste tiden har det varit, enligt min mening mycket kontakt mellan min fru och donatorn. De messar varandra flera ggr per dag samt att de ringer varandra nästan daglig dags. Min fru intygar att hon inte har några "sådana" känslor för honom utan att han bara är en bra kompis. Som det är nu så vill min fru inte ha sex med mig eftersom hon säger att hon känner sig pressad till det. Hon vill bara ha närhet och ömhet av mig. Jag däremot mår jättedåligt av att hon inte vill ha sex med mig och känner mig oattraktiv och värdelös. Detta i kombination för min oro att hon och donatorn ska ha en affär får mig att må riktigt dåligt psykiskt.

När jag försöker prata om mina känslor med henne så känner hon sig ännu mer pressad och vi har ännu mindre sex. Allt i vår samvaro känns väldigt uppstyrt och stelt.

Min fråga till Er därute är, hur ska jag förhålla mig till allt. Ska jag vara glad och positiv och hoppas att med tiden kommer det att lösa sig för oss? Hade varit intressant att få feedback från någon som varit eller är i en liknande situation som jag.

Avslutningsvis vill jag tacka dig för att du orkat läsa så här långt