Att samsova med sitt barn - bra eller dåligt?

Samsover med min 5-åring i en stor säng och har gjort det sedan han föddes. Jag vill inte ha fler barn så jag vill nuffsa på den här gullungen så länge jag får Och han tycker det är skönt och tryggt.

Vi samsover inte, har aldrig gjort det heller. Dottern var klar enda från början med att hon trivdes i sin egen säng bättre än hos oss.
Lite tråkigt men hon bestämmer.
När hon var 7 månader flyttade vi in spjälsängen till hennes rum och där har hon sovit sen dess (hon är nu 14 månader)

Jag har tränat min dotter att sova själv. 
Under tiden jag amma så sov hon halva nätterna i min säng, bekvämast så. när hon var runt fem månader börja hon sova helt i sin säng då nattsömnen blivit bättre.
Under en längre sjukperiod i höstas så sov hon med mig i min säng så jag skulle ha bättre koll på henne, efter det så var det bara mammas säng som passa, jag sov dock inte bra och vakna mycket av att hon var enormt klängig och la sig på bräden på sängen. Grymt jobbigt. Hon sov med mig i fyra månader och sedan fick jag nog, det var inge kul första natten att nattas i egen säng men sedan har det inte vart problem alls, hon vet att hon kan komma till min säng för att gosa på morgonen. 
Jag köpte ny säng i samma veva och den var betydligt högre än den jag hade när hon sov med mig, hon hade tendens att ramla ner på nätterna ibland så hon vet att mammas säng är för stor nu så hon kan ramla ner och slå sig.
Ibland vaknar hon mitt i natten och är superledsen, då får hon såklart krypa upp bredvid mig :)

Hon är 2,5 år nu :)

Vi sover alla i samma rum. Sexåringen på madrass på golvet (av eget val, han saknade sin egen madrass efter semestern knasiga unge...), jag, maken och ettåringen i sängen. Ibland ligger ettåringen i sin spjälsäng en stund, den ligger kloss an mot vår säng. Jag skulle helst sova helt ensam, då sover jag bäst, men jag skulle aldrig gå mot barnens önskemål i frågan.

Min knodd på åtta månader sover med näsan inborrad i min armhåla. I början sov han bara ovanpå mig eller pappan. Jag hade gärna sovit med lite luft mellan mig och knodden iaf, men det vill inte knodden. Hen har ett stort närhetsbehov så jag gör mitt yttersta för att tillgodose det

Bra om alla inblandade sover bra. Dåligt om nattsömnen störs (för föräldrar eller barn).

Har alltid samsovit med min treåriga dotter. Karln har sovit på soffan sen hon föddes så vi har gott om plats i dubbelsängen.

samsover med vår bebis på 9 månader, har gjort det sedan födseln då han ammar mycket på nätterna.

Dottern (4,5 år) sover ensam men samsov varje natt tills hon var 2,5 år.

Jag tycker generellt att samsovning är bra. Trivs inte barnet så går det ju bra med egen säng. Har föräldrarna svårt att sova med barnet i sängen tycker jag det bästa är att hitta lösningar som funkar så länge de inte innebär ledsna barn. Gråtmetoder är inte okej.

Vi samsover och jag tycker det är toppen. Mitt barn är snart 2 år och jag planerar att samsova minst ett år till, sedan får vi se om vi fasar ut det när hon själv kan komma in till oss om hon vill. Men det är absolut ingen brådska.

Vår dotter har en dubbelsäng i sitt rum, hon sover alltid i den men det är lite olika vem som sover med henne. Ibland sover vi alla tre.

Vi får i alla fall absolut mest sömn genom att samsova då hon nästan aldrig väcker oss på natten och man kan söva om henne om hon skulle vakna tidigt. Dessutom tycker jag att det är galet mysigt så jag sover också bättre. Vi provade spjälsäng någon månad när hon var runt året men det passade inte oss. Enda anledningen att jag ibland sover själv är om jag behöver sovmorgon eller om jag ska gå upp väldigt tidigt och inte vill att hon ska vakna.

Nu är barnen så pass stora att de sover i sina egna sängar. Den yngsta somnar förvisso alltid i våran sänga och vi lyfter över henne när vi går och lägger oss.
När de var små samsov vi för det var det mest praktiska. Amningen flöt på bättre och barnen sov mycket bättre och därför fick hela familjen bättre sömn. Vi trivde säven bra med det och tyckte båda det var mysigt att har barnen nära. Vi hade en extrasäng intill våran så den blev extra bred och vi hade gott om plats.
Första barnet gjorde vi ett par tappra försök med att få att sova i egen säng, bara för att det skulle vara så. Men det blev bara problem och sömnlösa nätter. Vi har alltid haft sängar åt barnen och då de varit runt fyra år har de själva, men lite stöd från oss, börja sova i egna sängar utan problem.

Har samsovit från start, dottern är nu strax över 1 år. Älskar det 99% av tiden, men nån gång ibland skulle det kännas skönt att få bre ut sig lite Haha. Men de få gånger jag har kunnat gjort det (=hon har inte vaknat när jag lagt mig) så har jag ändå inte kunnat sova förrän hon vaknar och vill ligga intill mig, hahah. Att "träna" henne har inte varit ett alternativ för oss, hennes behov har fått styra.

Mina barn är stora nu, men vi samsov inte. Jag är väldigt lättväckt och har svårt att somna om, så jag visste redan från början att samsovning inte skulle fungera om jag skulle vara en bra mamma på dagarna. Det behövs bara en lätt buff i sidan på mig så vaknar jag och är klarvaken minst en timme innan jag somnar om. Så jag helt enkelt introducerade aldrig möjligheten att sova ihop, sova gör man i sin egen säng. Så länge jag ammade låg de i en babykorg alldeles bredvid, och sedan i spjälsäng.

Ligger vaken i timmar varje natt. Bebisen sover gott men jag kan aldrig somna om efter amningen vid 02-03.

Sonen sover i egen säng och har gjort det sen andra dagen hemma. trivs hur bra som helst med det och vi tycker det är rätt skönt att få ha sängen som vår egen!