Varför är det provocerande att jag vägrar killar med barn?

Ok, du får resonera precis som du vill så resonerar jag som jag vill. Deal?

Jag har full förståelse att man inte vill ha några "bonusbarn". Men det är nog 100 ggr svårare om man inte har barn själv att förstå sin partner om man nu ändå trillar dit.

@TS! Jag tror inte det är provocerande att du int vill träffa killar med barn, har någon blivit provocerad av det? Däremot kan ju en mening i ditt startinlägg missförstås, och en annan kan vara smått provocerande på en del. Den som kan missförstås är "Jag vill komma i första hand för min kille".

Jag har sett att en del kallar dig egoistisk på grund av just den meningen. Och den kan ju missförstås, den kan tolkas som att du alltid vill komma i första hand, på alla sätt. Jag tolkade det inte så, men jag hajade till lite inför meningen  (fast det kan bero på att jag är väldigt, väldigt trött också ).

Meningen som somliga kan finna provocerande är: "jag är inte förtjust i barn"

Nu var den ju inte så "illa" som "jag hatar barn" och annat en del skriver men somliga blir som sagt väldigt provocerade av att alla inte älskar barn, och tycker att en kvinna måste älska barn och vilja ha massor. Jag, kvinna, tycker om barn men har full förståelse för om andra kvinnor (och män, givetvis!) inte gör det. Alla måste inte älska barn. Vi behöver inte följa Bibelns uppmaning om att "föröka oss och uppfylla jorden" längre, den biten är rätt avklarad nu.

Men som sagt, vissa blir otroligt provocerade när någon, främst en kvinna då, säger så. Lite trist att det ska vara så svårt att respektera andras åsikter och inställningar...

Jag har väl egentligen bara en invändning mot det här att "jag vill inte träffa en kvinna/man med barn" och det är att kärleken inte kan styras. Om du träffar en underbar man, toppen på alla sätt och vis, din själsfrände.. - ja, du fattar - och du faller pladask. Och så säger han att han har barn. Är ett förhållande uteslutet då? Jag försöker naturligtvis inte få dig att ändra inställning, jag bara undrar!

Jag var lite skeptisk till att ha ett föärhållande med en man med barn, eftersom man hört så många "skräckhistorier" om hur barnen inte vill veta av en, exet bråkar o.s.v, men eftersom jag hade ett barn själv skulle det väl vara ganska fel av mig att inte bli tillsammans med min man bara för att han hade två barn sedan tidigare? Och det har bara gått bra, jag har väl haft tur antar jag. Eller så har jag valt ett bra förhållningssätt; jag har inte lagt mig i deras uppfostran, de har ju en mamma och en pappa som ska sköta den biten, pch gentemot barnen har jag alltid haft inställningen att jag är den de vill att jag ska vara. D.v.s vill de att jag ska vara "bonusmamma" är jag det, vill de att jag mer ska vara en kompis är jag det (fast naturligtvis inte så att jag är på deras nivå, jag hoppas ni förstår hur jag menar). När folk frågar hur många barn jag har säger jag alltid fyra, för jag räknar Makens barn som mina. Har som sagt ett eget barn sedan tidigare, och så har vi en gemensam  "sladdis".

Det har funkat jättebra i de 10 år jag och Maken varit tillsammans! Och hans barn accepterade mig direkt, de var bara glada att deras pappa träffat en ny, han hade varit ensam i många år.

Hmmm.... det blev lite långt det här, ber om ursäkt. Är alltid "pratglad" när jag är trött. Hursomhelst; jag tycker inte du är egoistisk, vill du inte leva med barn ska du naturligtvis inte göra det heller. Det tycker jag vore egoistiskt, för det skulle inte bli bra för någon, allra minst barnen.

Bara en idiot väljer en ensamstående mamma/pappa. Klarare tecken på att det rör sig om en dålig människa är svårt att hitta.

Jag tycker att det är väldig skillnad på "I första hand" och "I enda hand".

Om jag hade träffat en underbar man som hade barn, så hade jag gått precis som jag gjorde. Precis som jag hade gått om jag hade upptäckt att min "stora kärlek" var knarkare, på annat sätt kriminell, polygam, drog på sig stora skulder etc...

Missförstå mig rätt, jag tycker att det är jättebra att de som skaffar barn gör det och jag menar inte att jag jämför dem med kriminella. Utan det jag försöker få fram att om jag inser att den jag är kär i har valt en livsstil som verkligen inte passar mig och där jag inser att det med stor sannolikhet kommer innebära stort lidande för mig, då lämnar jag. För jag vill ha människor omkring mig som berikar mitt liv och att jag berikar deras, inte som gör fattigare på lycka.

Jag har varit styvmamma, en hemsk dålig sådan. Till mitt försvar får sägas att jag var 18 och barnet var bortskämt och krävande. Men det var winwin för barnet och mig och när jag gjorde slut med killen och vi slapp varandra. Även en gång senare dejtade jag en kille med barn, ingenting för mig.

Jag kan dra en parallell med min hund. För ca 5 år sedan hade jag en pojkvän där det efter en tid kröp fram att han inte gillade hundar fast han hade försökt massor för min skull. Jag kompromissade för hans skull, min älskade vovve fick inte sova i sängen, när hon sprang fram till honom glad sa han "Hej, så, nu har vi hälsat". Själva grejen att han inte ville sova med hunden i sängen eller umgås med henne kan jag förstå, för jag hade vägrat sova med ett barn och hade varit artig men inte mer i relationen.

Men det skar i hjärtat att min hund inte längre var välkommen att sova på sin plats hos oss och hennes blick när hon sprang fram mot en familjemedlem som avvisade henne. Även om jag inte tycker om barn vill jag inte att någon ska behöva känna som min hund verkade göra i sitt eget hem. jag har all respekt för att andra väljer andra vägar där det räcker att alla i bostaden tolererar varandra. Men jag önskar att i min familj ska alla få känna sig om så inte älskade i alla fall omtyckta av alla.

Förhållandet med killen tog slut, mycket för min hunds skull. Och pojkvännen efter det, som blev kvar i 4 år, tyckte mycket om min hund. Tyckte om att kela med henne, leka med henne, tog ut henne på promenader.... Det var en milsvid skillnad.

Och eftersom jag inte tycker om barn och så förtjänar både jag och dem att vi slipper närmare kontakt. Också för att öka möjligheten för dem att få någon mer i sin omgivning som faktiskt uppskattar dem.

Du har fortfarande inte fattat att ett barn inte är på samma mentala nivå som en vuxen och att om man bor ihop med barn så påverkar barnen ens vardagsliv vare sig man vill det eller inte. Det går inte att jämföra att leva med en omsorgskrävande person med att jobba tillsammans med en vuxen som klarar sina egna vardagsbestyr och är självständig. Jag skulle inte vilja bo ihop med någons demenssjuka gamla förälder heller eftersom det är ungefär samma sak som att leva med någon annans barn.

Självklart är det skillnad, jag förstår vad du menar men uppenbarligen förstår inte alla vad du menar...

Det verkar i alla fall som att du har förståelse för hur det skulle kunna bli om du, trots att du inte gillar barn, försöker ha ett förhållande med en kille med barn. Och det är bra att du har det, att det inte bara är en "nyck".

Vilka är det som blir provocerade av din inställning?

Nej, jag som förälder har naturligtvis ingen större koll på att veta hur det är att leva med barn. Det är ju tur att du kan förklara för mig

Framför allt killar på dejtingsajt där jag som svar på deras mail skriver att jag tyvärr inte är intresserad av killar med barn

Framför allt killar på dejtingsajt där jag som svar på deras mail skriver att jag tyvärr inte är intresserad av killar med barn

När jag nätdejtade fanns det en ruta att kryssa i angående barn: har ej barn men vill ha; har barn vill att du har barn också; har ej barn har ej bestämt mig; har ej barn vill inte att du har några heller.
Du skulle kunna skriva något i profilen om din inställning. Men jag skulle vilja avråda dig att säga att du inte gillar barn, det låter så kategoriskt. Ett och annat barn kan du nog tycka om, så länge du inte behöver leva med dom.

I min pres står att jag inte kan tänka mig barn och enbart söker killar som inte har barn och inte måste skaffa