Amanda84 skrev 2014-03-23 20:46:10 följande:
Jag tror att en del människor inte blir hungriga på samma vis som andra. Jag har aldrig under min uppväxt haft hungerskänslor. På BVC sade man att barn äter när de är hungriga; min mamma säger idag att om hon hade fortsatt att lyssna på det rådet så hade jag svultit ihjäl. Jag vägde 16 kg när jag fyllde 7 år.
Jag har genom åren fått lära mig att äta och idag äter jag väldigt gärna för att det är gott, dock inte för att jag är hungrig. Sedan några år tillbaka (jag är 30 år idag) har jag faktiskt börjat känna hungerskänslor, fast dessa yttrar sig endast i "måste ha mat NU" eller att inte vara hungrig alls. Jag känner alltså inte det som andra gör när de är "småhungriga" eller "börjar bli lite hungriga" e.t.c.
För att inte glömma bort att äta, så äter jag på bestämda klockslag varje dag. (Annars kan det lätt gå ett dygn när jag inser att jag inte har ätit alls.) Dessutom ser jag till att det jag äter oftast är väldigt gott, för då blir det lättare att äta. Att bara äta gott har ju dessvärre gjort att jag i perioder har blivit lite överviktig, men det är nog trots allt bättre än att vara underviktig och ha vitaminbrist som jag har haft i perioder i livet.
Mitt tips till din son är att han försöker äta tre mål mat varje dag (frukost, lunch, kvällsmat) och att han äter sådant som han tycker om, så kanske han får lite mer hungerskänslor än vad han har nu. Det tog många år innan jag ens kände "panikhungerskänslan." Det är också bra om han försöker lokalisera hur hans kropp reagerar om han börjar bli hungrig. Jag blir exempelvis väldigt trött och kan lägga mig ner och sova. Om detta händer när jag normalt inte bör så brukar det innebära att jag har ätit för lite under dagen. Om jag då ser till att tvinga i mig mat så piggnar jag också till.
Det låter väldigt likt min sons situation, har du problem när det gäller hur stora måltiderna ska vara? började du med mindre portioner för att lära dig rutiner tex? Tack för era svar :)
