Kan man ha adhd/autismspektrumstörning om problem bara visar sig hemma?

????????

Hota med soc för att ni vill söka hjälp?  :-O
Det var nog årets mest konstiga ide.
Ni är föräldrarna och ni gör i det fallet precis som ni vill, utan att någon i er släkt eller bekantskapskrets ska bry sig det minsta lilla.

Jag har ADHD och AS och jag har aldrig haft utbrott eller visat något utåt, utanför hemmet.

Jag är introvert vilket innebär i princip att mina problem och känsloutbrott sker inuti och jag kan dölja det rätt bra för allmänheten, sen när man är hemma i sin trygghet så vågar man släppa ut allt det där jobbiga som byggts upp i bröstkorgen och som gör att man tror man ska sprängas.

Jag tycker ni är fantastiska föräldrar som faktiskt bryr er om ert barn och vill ta reda på om han har något problem utöver vanlig trots och småbarnsår.

Det gör ju att ni kan bli ett bättre stöd och lära er hur han fungerar och hur ni ska hantera honom. Det innebär ju samtidigt att ni kommer kunna bli ännu bättre föräldrar, och även om testerna inte visar något så kommer ni kunna få stöd och hjälp i föräldraskapet ändå.

Jag önskar att någon hade sett mina problem tidigare, men i och med att jag inte visade något så kunde ju ingen heller veta. Jag tror att om jag och min familj vetat om mina diagnoser redan när jag var liten så hade jag nog haft ett heltidsarbete nu och sluppit tro att jag är kass och värdelös ända upp i vuxen ålder.
Nu vet jag vad problemen är och kan arbeta utifrån det. Visst hade jag varit på en annan plats i livet nu om jag hade fått lära mig allt detta om mig själv för 15-20 år sedan.

Lyssna inte på folk som tycker att ni letar fel.

Det ni egentligen gör är att leta lösningar för att ert barn ska slippa må dåligt och få utbrott hemma.
Ni gör det av kärlek. Det respekterar jag. Och det borde alla andra oxå göra.

Jag tycker att ni är ansvarsfulla föräldrar som söker hjälp.

Ja, den familjen anser att det är vi som stressar barnet, ställer för höga krav, "mobbar" och en massa andra obegripliga saker som är orsaken till att barnet får utbrott. 

Att vi istället för att inse att det är fel på oss nu blir besatta av att barnet har en diagnos så vi slipper ta ansvar och kan skylla allt på det. Men även om vi inte tänkt i diagnosbanor innan så har vi försökt anpassa och stötta barnet. Vet inte om de tips vi fått från bvc är sådant som funkar på barn med diagnos men det har blivit framsteg framförallt med agressiviteten. 

Gissar att familjen som hotar med anmälan anser att det inte finns några adhd/autismspektrumdiagnoser utan att det är ouppfostrade barn allihopa och lata föräldrar. Klart det är vi som bestämmer men det blev så många hårda ord när vi pratade med några släktingar om det och det tydligen kommit vidare till denna familj. Alla vet ju att barnet har enhel del "problem" hemma, några gånger har de ju sett om de kommit hem till oss. 

ADHD och AS de är motsatsen.. fattar inte att man diagnoserfar det så jävla dåligt..

Nu förstår jag inte riktigt vad du menar. 

ADHD och AS är liksom tvärtemot beteenden jag har slutat tro, helt på sånt här. Diagnostiserande faktiskt.
Ja tror barnet känner sig otrygg/ledsen eller nått sånt.

Jag tror du får förklara dig bättre om vi ska förstå.
Vadå tvärtemot beteende?

AS och ADHD är två olika diagnoser, som dock har en del liknande symptom och (för att komplicera saken) jätteofta förekommer tillsammans. Uppemot 80% av flickor med AS har också adhd, enligt vissa källor (Svenny Kopp). Om du tror att AS och ADHD skulle vara motsatta beteenden, så har du en väldigt begränsad/felaktig bild av diagnoserna. 

Till TS: Det är barnmisshandel att INTE utreda! Har pojken ingen diagnos så visar utredningen det, med lite tur kan ni ändå få en del verktyg och hjälp på vägen. Har pojken en funktionsnedsättning så visar utredningen förhoppningsvis det, och han och ni kan få bättre hjälp. 

Fråga era vänner om det är barnmisshandel att ta ett barn på synundersökning för att kolla om han behöver glasögon? Eller om försummelsen ligger i att INTE göra en synundersökning?

Sen kan du ju fråga era "vänner" vilken sunkig syn dom har på npf-diagnoser egentligen. 

Till sist:
Bo Hejskov: Problemskapande beteenden vid utvecklingsmässiga funktionshinder.
Ross Greene: Explosiva barn.
Två superbra böcker om hur man själv kan tänka och agera för att hjälpa barn med utbrott och aggressioner. Det bästa med böckerna ur ert perspektiv är kanske att dom inte är skrivna om något specifikt funktionshinder, utan mera kring hur man kan jobba med dom gemensamma beteendesvårigheter som flera olika funktionshinder kan orsaka. Eller som kan finnas, även utan att barnet har ett funktionshinder.  

Grejen är väl den att man inte behöver ha utbrott överhuvudtaget bara förbatt man har en funktionsnedsättning inom npf.

Läs på, ta en första kontakt med BUP och prata med dem och fundera på syftet med en eventuell utredning, vad skulle den ev tillföra er son?

Är det något annat än själva utbrotten hemma som tyder på NPF?

Varför är dina bekanta så negativa till kontakt med BUP och eventuell utredning? Vad tror de kan hända?

Självklart kan barnet ha det och ni gör rätt som utreder. Vad er bekanta anser kan ni ju bara strunta i. Finns alltid okunniga människor som ska tycka och tro en massa gällande diagnoser

Jo nu när vi börjat läsa litegrann och även pratade med bvc-sköterskan som jobbat mycket med barn med de diagnoserna innan så hon har kunskap om det så är det fler saker vi kanske inte riktigt velat se. Enhel del repetiva saker han gör, leker lite annorlunda ofta själv eller med vuxna, sällan med barn i sin ålder, supersmart, lite "besatt" av endel grejer i perioder osv. 

Släktingar verkar tycka att när vi fått info att vi letar "fel", men för mig känns det som endel pusselbitar faller på plats, och jag har mest fokuserat på utbrotten och agressiviteten. Tror de lever i att det blir en stämpel han måste leva med resten av livet, att han är annorlunda, inte kan få jobb som andra när cheferna ser diagnos. De verkar inte tänka att det är bättre att utreda och se och hjälpa. Hur som helst så behövs lite mer stöd kring utbrotten även om det är mycket bättre nu än för 1år sedan. 

 

 

 

Tack för boktips och andra råd, hade önskat att de omkring kunde stötta även om de kanske inte tror på allt, blir lite orolig över att barnet ska höra deras åsikter och bli lidande pga. det. 

Tråkigt när de omkring inte har förmåga att se det ni ser, även fast de förmodligen vill er väl så blir det fel.

Min son har båda diagnoserna och det är först på efterhand när hans lillasyster kom som vi tydligt ser att han var annorlunda, i övrigt utvecklades han som han skulle och var normal eller tidig med allt det var mer i mindre saker man man såg det, som att öppna och stänga skåp heeeela tiden gång på gång, rada upp bilarna efter storlek men inte leka med dem , sov oroligt mm men inget större öfrst vid 3,5 när samspelet borde fungera så blev det tydligare att något inte stämde samt att han fick ett hemskt humör, när det gick över fungerade heller inte samspelet utan han var utåtagerande. Han har även ADHD och där krockar det mellan varven.

Idag är han 8,5 år, går i vanlig skola och är bäst i klassen i mycket och har fåtty rätt stöd för att det inte skall eskalera åt något håll.

Varför skulle "cheferna" få reda på hans diagnos? Inte visar man sina gamla journaler från BUP när man söker jobb?

Har han en funktionsnedsättning har han ju den oavsett om den blir diagnostiseras eller ej. Så om "cheferna" har problem med hans sätt att vara gör ju det ingen skilnad.

Egentligen är det väl inte diagnossättandet i sig som är viktig utan den kartläggning som göra under utredningen där du kan få en tydlig bild av vilket stöd just ditt barn behöver.

Får barnet rätt stöd är det ju lättare för honom att dels se sina egna styrkor pch utvecköa dem och dels hitta verktyg att hantera sin svagheter. Så rätt stöd ökar ju snarare hans möjligheter i livet.

Men jag kan förstå rädslan för att diagnosen ska ge en stämpel, det finns ju så många fördomar. Fast man bestämmer ju själv vem man berättar om diagnosen för.

Om ni är osäkra på utredning kan ni ju ändå kontakta BUP och se vilken hjälp ni kan få utan diagnos.

Jag har 5 barn hemma varav 4av dem har adhd och den ena killen även med autismspectratillstånd. Han hade väldigt mkt adhd symptom när han var yngre men nu som 14 åring så kan ingen se att han har båda diagnoserna . Han är inte utåtagerande men har andra brister som tex förståelse, konsekvenshandling, svårt med de sociala reglerna och är i stort behov av rutiner och struktur. När han var mindre så avreagerade han sig mest bara hemma och var en duktig och omtyckt kille på dagis, men han lekte helst ensam eller drog sig till vuxna, specialintressen mm. Man ska inte lyssna på olyckskorparna som finns runt om kring en, det är bara att köra huvudet i sanden tycker jag. Vi fick en lååång utredning och bedömning via bup och jag resonerade som så att är där något som är fel så kan jag alltid få adekvat hjälp till mina barn än att de bara ska klassas som jobbiga av andra. Jag vill ju ge de en så bra grund att stå på så de kan ha ett underbart liv . Det var en sorgens dag när vi fick veta vad utredningen sade men ack vilken lättnad för mig som förälder. Sen tror jag att omgivningen ofta reagerar som så att autism = grava problem men så är det ju inte. Finns ju lättare former. Mitt råd är att ta emot all hjälp ni kan få , det hjälper bara ert barn och även er sinnesfrid när det är klart. Oavsett vad en utredning visar så är det fortfarande ert underbara barn som är den bästa i hela världen 😃 Tro mig det är mina med även om det är högt i tak här hemma allt som oftast 😂.

ADHD har som diagnoskriterium att svårigheterna ska visas på flera ställen. Så om det inte finns några problem på förskolan ska inte diagnosen kunna sättas. Däremot behöver det inte vara samma problem som i hemmet. Läs på om ADHD eller Autism och ställ mer specifika frågor som man inte behöver diagnoskännedom för att svara på.
- Svarar Pelle på tilltal?
- Deltar Pelle på samlingarna (eller sitter han och drömmer) ?
- Leker han tillsammans med andra barn eller själv?
- Osv osv.
Ställ  de frågor ni tror är troligt att han har svårt med på förskolan.

"Lätt att ha och göra med på förskolan" kan ju tyvärr betyda att han är lätt för pedagogerna att hantera för att han mest är i sin egen värld, leker lugnt själv i ett hörn typ (lite tillspetsat). 

Vilken vriden syn dina nära verkar ha på npf :O
Min 6.5 står nu i kö på utredning för adhd, han håller ihop i skolan! Dom är oftast liten grupp, och har aktiviter han tycker om i stort sett allt dom gör i skolan. När han kommer hem bryter han ihop skriker och beter sig illa för då orkar han inte längre hålla allt inombords.
Han är 5 timmar i skolan och det fungerar bra.

Man kommer inte till en utredning om inte psykologen anser att det finns symptom, det är ingen enkel resa! Vi har gått på möten i 1,5 års tid innan psykologen anser att hon hade tillräckligt med information.
Blir så frustrerad över att folk verkar tycka att adhd/as inte finns ;(
Finns så mycket forskning som visar svart på vitt att det finns!

Ts tycker att ni ska ta kontakt med BUP, börja samtal och ha i tankarna att ni inte letar fel på ert barn utan vägar för att göra hans liv underbart!
Adhd behöver inte begränsa hans liv om ni tidigt kan göra rätt, men har han adhd utan diagnos så är hans förutsättningar betydligt sämre!
Stå på er!!