Jag vet inte hur många inlägg jag har läst här på Familjeliv om att mannens exfru är galen, psykopat, sjuk i huvet, häxa, inte klok, helt störd, etc etc etc. Hur kan det vara möjligt? Är det nån som kan förklara detta fenomen?
Jag tror att man som kvinna blir lite galen ibland när det kommer till sina barn. Man tror att man alltid vet det bästa för sina barn. Detta "fenomen" är ju även vanligt kring graviditeten och efter förlossningen också... Man skyddar sina barn, tror man iaf....
Här funkade allt ganska så bra i början, men med åren har det blivit jättejobbigt!
Mamman har vad jag vet aldrig pratat illa om mig till barnen faktiskt, men mycket om pappan och män överlag...
De sista åren tror jag hon "straffar" honom för att han fått det hon ville ha när hon lämnade honom för en annan man. Han är gift med mig nu, har hus och ytterligare två barn. Hon är fortfarande ensam efter snart åtta år då den man hon lämnade för bara var intresserad tills han förstört mellan dom. Jättetråkigt så klart.
Jag önskar att det hållt med honom eller att hon hittat en annan man.Tror jag vi alla mått bäst av. Framförallt barnen. Nu är dom större och berättar ibland vad hin sagt. Riktigt tråkig sits.
Ena barnet säger att hon mår jättedåligt och vill ha fler barn osv. Jag önskar så att hon fått detta. Mest för alla våra barns skull faktsikt.
Tror att en del som mår dåligt vill att andra ska må sämre. Hade en vän en gång som va fantastisk så länge jag mådde riktigt dåligt. Sen när jag mådde bra och var lycklig pratade hon illa om mig och ja vi va inte vänner efter ett tag.
Egentligen så tror jag att det finns lika många barnfria kvinnor som blir rabiata efter en separation, bara det att dom inte får tillfälle att spela ut.
Antingen är dom förbannade för att dom blivit lämnade, eller om det är kvinnan som lämnat så blir hon förbannad för att det gick för "lätt". Han skulle legat på knä och försökt få tillbaka henne, inte gått vidare.
Många som blivit lämnade fundrar säkert på hur det går att göra exets liv surt, men få väljer att verkligen göra det.
Men med barn så drivs det till sin spets, det går inte bara att klippa kontakten som man gör annars. Är inte den andre föräldern med på noterna direkt och sätter stopp, så spårar det snabbt ur.
Det kan lika bra gälla en man som en kvinna.
Kom på mer saker som jag förträngt:
- Hon anklagar min 7-åriga son för att ha antastat hennes dotter (de har aldrig varit ensamma, eftersom han varit hos sin pappa de helger hon varit hos oss). Hon tar senare tillbaka dessa anklagelser...
- Hon anklagar mig för att ha klippt sönder dotterns kläder, och vill ha tusentals kronor i ersättning för detta.
- Är hon det minsta sur på pappan, vägrar hon lämna ut barnet, som straff. åtskilliga gånger har hon hållt barnet som gisslan, för att hon är sur på honom, av helt obetydliga saker. Detta trots att TR fastställt umgänge.