Hur ofta är normalt att resa 30 mil tur och retur för en 13-åring

det blir dett dilemma. När man skaffar sig ett förhållande, så förväntar jag mig i varje fall, att man är rädd om förhållandet, vill vårda detta. Det ska inte behöva vara i konflikt med att ha en bra relaton till sina barn. De flesta fixar det utmärkt, även med låna avstånd.

En kompromiss skulle inte sitta fel. Kanske var tredje helg och vid sportlov, påsklov, höstlov öka umgänget mer. Kanske flickan kan ta sig till er eller hem själv och skjutsning den andra sträckan.

Att han sticker iväg på sina aktiviteter och lämnar flickan själv med dig när hon är hos er känns också fel. OK, någon löptur på någon timme är väl inget att orda om. Men där får det stanna. Han får ta sit föräldraansvar och vara en närvarande förälder.

Det är lustigt med vissa män, som man läser om här. De kan kräva vv eller vh, men de sticker hemifrån när barnet är hos dom. Jag menar inte att de ska ställa in sina liv, men de kan inte ta över barnet och sedan vara helt frånvarande när barnet är där.

Eller så är de extremt närvarande när barnet är där, men är helt frånvarande när barnet inte är där (sedan undrar de varför deras femte relation sprack)

Man ska kunna vårda alla sina relationer. Att vårda sin samborelation, då räcker det med ett skjut kl 23 innan man somnar för natten, att vårda sin relation med sitt barn räcker det inte med att man låter barnet bo hos en vh och låta sambon ta hand om det.

Men kan inte en trettonåring åka själv de där milen? Finns ju både tåg och långfärdsbuss? Och varför kan inte mamman ställa upp och köra nån gång då och då? Jag begriper inte upplägget?

Tack för alla synpunkter! Dottern är hos oss varannan helg och hos sin mormor och morfar någon mil från sin hemort övriga helger. Hon är hos oss 100% av våra semesterdagar och följer med på våra resor. Mamman behöver avlastning säger hon, jag anser att hon har en tryggare tillvaro hos oss, den enda "familjen" hon haft sedan 1-årsåldern. Det är inte aktuellt för mig att flytta till dotterns hemort, där finns varken mitt eller min mans sociala nätverk, våra familjer eller bra jobbtillfällen. Vi jobbar båda 100% och har ganska höga inkomster. Vi har inga problem med vår ekonomi på något sätt. Jag träffar min man i snitt 2 vardagskvällar i veckan pga hans resor och vi kan umgås varannan helg med varandra, det är vad vi har. Min mans intressen har han skaffat de senaste 3 åren. Han springer 3-4 mil i veckan och den andra hobbyn fixar han med 1-3 timmar i veckan oavsett om dottern är hos oss eller inte. Jag har i hela mitt liv sysslat med idrott på elitnivå och gjorde ett val när mina barn kom att fokusera helt på hem och familj vilket jag tycker är underbart. Min man har ingen idrottshistoria utan har valt att börja med det i 40-årsåldern. Jag tycker detta tar tid och känns i mina ögon lite maniskt. Det är stressigt att vakna ensam på helg mornarna och få hem honom flåsande när resten äter frukost. Men "alla andra" gör ju mitt och ditt aktiviteter i vår närhet tycker min man som är en person som måste göra som alla andra.Jag har lagt mina intressen åt sidan för att kunna spara pengar till tex gemensamma resor med familjen eller möbler, trädgård eller förbättringar hemma. Det jag gör tycker jag för hela vår familj framåt inklusive hans dotter. Jag gillade inlägget från "Been there" som liksom jag uppfostrat barnen till att vara hungriga och nyfikna på att i 13-årsåldern visa tecken på att antingen flytta till oss, eller att intressera sig för sitt liv hemma och inte finna sig dessa tråkiga umgängesresor varannan helg och hemma hos mormor och morfar övriga helger. I mina ögon verkar det som om att det är min man som behöver dottern mer än hon behöver honom, Hon fullständigt dyrkar mina barn. Ett exempel på ett konstigt beteende från min man: Vi var hela familjen på en skidresa och bodde på ett hotell med spa. Efter en dags skidåkning går vi alla ner i spa avdelningen som har varma bad och bastu i ena avdelningen med åldersgräns 16 år och en ganska kall simhall i den andra avdelningen för barn familjer. Det finns en glasvägg mellan avdelningarna. Han simmar lite förstrött med dottern i simhallen och jag och mina döttrar går rakt in i den varna avdelningen. Efter en timma ser vi dottern trycka näsan mot glasväggen helt blåfrusen och försöker få kontakt med oss. Jag springer dit och frågar var pappa är, då visar det sig att han för en timme sedan gått till gymet för att springa en mil på ett löpband! Han hade sagt att hon skulle vänta vid väggen eller simma så länge tills han kom tillbaka. En annan gång var vi hembjudna till en av hans arbetskollegor, hans dotter och mina barn var med - mitt i "kalaset" som var på dagen, stack han iväg och skulle springa en löptävling. Vi satt lite smågenerat kvar på kalaset och folk undrade lite vad han håller på med...jag känner inte värdfolket så jättebra. Han räknar helt enkelt med att jag ska supporta intressena och ta hand om det som jag anser är hans ansvar och alltid finnas till hands.
Vad jag kommer göra nu:
Be honom sluta med löpningen, han kan få springa 2 km lite då och då, men avsluta helt marathon planerna.
Be honom sluta med sin andra hobby och sälja prylarna.
Be honom se över sin jobbsituation
Be honom fixa så dottern tar tåget
Be honom strukturera upp kvällar och helger då han kan träffa mig för att börja om och bryta cirkeln av slentrian som infunnit sig.
Be honom ta över allt ansvar för dottern och skapa en trevlig tillvaro för mig och mina döttrar istället för att jag ska skapa en trevlig tillvaro för honom och hans dotter.
Be honom fråga dottern hur hon vill ha det, om det inte är så att hon ibland vill stanna hemma och umgås med kompisar, börja på någon aktivitet för att utveckla henne på hemmaplan och kanske till slut kunna komma till oss på lov, långhelger och semestrar och kanske någon enstaka vanlig korthelg.
Ta minst en veckas semester om året bara med mig :)