Är det någon mer än jag som har/har haft problemet att barnet inte LÅTER mig sova, hur mycket jag än vill och rent praktiskt kan? Vi pratar alltså psykningar, skrik, gråt och allmän hysteri tills jag kliver upp ur sängen. Och viktigast av allt - har ni fått bukt med det?
(Barnet är tre år och det har jämt varit såhär.)
Är det nattetid eller morgon du pratar om im det är morgon kan väl pappan gå ut på lekplats m barnet eller im barnet tae ett morgonbad m badleksaker eller ae film?
Antagligen är 3 åringen avundsjuk på bebben så varje gång du inte ammar låt pappan ta bebis då så du kan vara med 3 åringen för det låter som avundsjuka och att han/hon söker mkt uppmärksamhet från dig
Jag tackar för svaren. Det har alltså jämt varit såhär och jag ammar inte. Nu när det blir varmare kommer det bli lättare att gå ut med barnen. Visst går det att prata med en treåring men att få vår treåring att lyssna och göra som man säger är lite av en utmaning.
Oftast handlar det om att klockan är fem på morgonen och jag kan bara utgå från mig själv men jag orkar inte (och kan således inte begära) att man ska klä på barn och gå ut vid den tiden på dygnet.
Är det så illa du säger kanske din partner kan ta barnen själv en natt och du sova hos en släkting. Sömnbrist är inte att leka med. Hur gammal är din bebis?
Samsover ni i övrigt?
När jag hade en nyfödd och en knappt treåring så samsov vi i samma rum. Jag med den lille och treåringen i egen säng bredvid.
Mitt problem har dock sällan varit det stora barnet utan att jag ammat och att det lilla barnet inte låtit mig sova mer än 2-3 timmar i sträck.
En annan tanke är ju att försöka lägga treåringen senare och ta bort sovstunden på dagen om den fortfarande är kvar. När jag la min treåring runt 9 på kvällen fick jag väcka henne kl 8 för att hinna till förskolan. Barn har ju oftast ett större sömnbehov totalt sett än en vuxen så ni kanske kan lösa det som så att du får somna tidigare och din partner håller treåringen uppe.
Jag känner igen mig i en del vad du skriver. Äldsta dottern kundevakna mitt i natten eller på morgonen och bli helt hysterisk om jag inte kom istället för pappa. Kunde ske vid nattning också, bara jag som dög.
Nu är hon snart fyra år och vi har en lillasyster på ett halvår. Det blev ju inte direkt bättre av att hon insåg att jag var tvungen att vara med lillasyster ibland istället för att komma till henne...
Jag sa till slut att "mamma är tvungen att få sova för att orka leka imorgon, laga god mat, pyssla och gå till lekparken. Om du inte låter mig sova kan vi inte göra det." Nångång om hon hon frågat om vi kan göra något på dagen så har jag sagt nej, för du väckte mamma så jag orkar inte. Till slut har hon börjat förstå och det har blivit bättre. Klart att hon fortf kan ropa efter mig på natten och jag kommer till henne, men om pappan går upp ibland istället så kan hon acceptera det och inte bli helt hysterisk som innan.
Man får nog ge det lite tid. Det kommer gå över och bli bättre till slut.