Rätt beslut men sorgen är övermäktig

Jag har visserligen aldrig gjort abort, så jag kanske inte är rätt person att stödja dej. Jag tillhör den "sorgliga skaran" som försöker trotsa naturens lagar och bli gravid genom ivf. Jag vet förstås inte hur det känns att förlora ett barn på det sättet du gjort, men jag vet känslan när det lilla embyot inte vill fästa utan kommer ut som en blodig klump. Hur tomt det känns och hur tankarna går på det som kunnat bli.

Antagligen kommer mina medsystrar att vilja halshugga mej som jämför det du gått igenom med vad jag och alla andra ivf-are gör varje gång det inte blir något resutat.  Men jag tror faktiskt att känslan är lite densamma. Jag tycker du har lika stor rätt att vara ledsen och sörja som jag har. Kanske är din sorg till och med lite större eftersom du var tvungen att göra ett aktivt val.

I vecka 10 är det ännu inget barn. Det är bara en klump av 2 celler som smält samman och som skulle kunna blivit ett barn. Ser man krasst på det så är ju varje äggcell och spermie också det. Använder man preventivmedel så hindrar man ju också dom cellerna som skulle kunna bli ett barn att mötas också. Du hade ju inte ens passerat vecka 12 (eller är det 14) som är den kritiska veckan då många foster stöts ut via missfall, så egentligen vet du inte om ditt lilla embryo skulle bli ett barn eller inte. Kanske, kanske inte.

Försök att inte lägga alltför stor skuld på dej själv utan försök se att du gjorde det du vet är bäst just nu. Tillåt dej att vara ledsen, för det har du all rätt i världen att vara. Räkna kanske inte med att andra ska förstå dej, det finns tyvärr alltför många människor med elaka tungor. Lyssna inte på dom om dom får för sej att yppa sej, dom vet ändå inte det du vet. 

Jag är inte religiös på nåt sätt , men jag säger ändå till dej som jag för några år sedan skrev till en annan tjej som var ledsen över en abort. Jag tror att det finns en själ. Du och ditt barn var inte redo att mötas ännu. Därför blev det abort. Ditt lilla barns själ kommer tillbaka till dej vid ett annat tillfälle i ett annat barn, när ni båda är redo att mötas. Nu var inte den tiden, men den kommer. 

Vet precist hur det känns. Jag vill också bara ha tillbaka det lilla livet i min mage. Trodde inte att jag skulle känns så stor sorg, men den är enorm. Jag har varit i kontakt med kurator...det hjälper att få prata av sig, men det kommer att ta lång tid att bearbeta allt och komma över sorgen. Se till att du har någon att prata med, vänner eller kurator.

Varit i princip i exakt samma sits som dig ts. Gjorde dock aborten lite tidigare (v 6) och var lite yngre (21). Jag mådde dåligt ett bra tag efter och ångrade mig - samtidigt som jag visste att jag gjort rätt! Varje dag tackar jag mig själv nu att jag gjorde den där aborten! Istället för att vara ensamstående ung mamma utan utbildning och jobb så är jag nu färdigutbildad på högskolan, har jobb, en fantastisk fästman och en härlig ettåring! Och då är jag inte 25 ens ännu Hade jag inte gjort aborten hade jag aldrig träffat min fästman och fått vår underbara dotter. Den rätta tidpunkten kommer för dig med och det känns sååå otroligt mycket bättre att göra det tillsammans med den man älskar mest i hela världen

Många kramar Ts! Tillåt dig att vara ledsen ett tag, det är helt okej! Känner du att du inte kan gå vidare så sök samtalskontakt så du får hjälp med det!

Jag sitter i precis samma sits som du. Jag och min sambo gjorde slut för en vecka sen eller så och han vill inte ha mer barn (han har en dotter sen innan) och jag skulle också bli ensamstående 24åring med ett krångligt förhållande till fadern. Vi har aldrig direkt bråkat eller så men jag vet att han inte vill ha mer barn och det var den största anledningen till att vi gjorde slut från första början

Skillnaden är att jag inte hunnit göra abort än eftersom jag fick graviditeten bekräftad först igår kväll.

Jag vet att det smartaste valet är abort för alla involverade men samtidigt kan jag inte hjälpa att undra vem barnet skulle blivit om det blivit fött liksom. Vad som hade hänt, hur saker och ting tagit sig.

Jag har inga råd att ge tyvärr men vill iallafall att du ska veta att du inte är ensam! Följer tråden och ser om någon skriver något som kan få det hela att verka mer värt det.

Tack alla fina för det ni skriver, det känns faktiskt lite bättre nu när jag läst era svar.

Jag känner mig lite mindre ensam vilket är skönt, även om jag verkligen av hela mitt hjärta önskar att varken ni eller jag ska behöva bära denna sorg, den är otroligt tung.

Tack, Anna, för din fina beskrivning i slutet av din text, det ska jag bära med mig.
Önskar dig all lycka i framtiden och jag hoppas verkligen att det ska lyckas för dig/er.

Jagmed, tack för det du skriver, jag har otroligt fint stöd omkring mig och ska tala med kurator på Sös nästa vecka. 

förstår dig, så glad jag är för din skull för att du har kärlek och lycka nu!Jag ska försöka tänka att jag också kommer att nå dit i framtiden, och få uppleva allt det, med det stöd och den kärlek jag önskar.

Selektiv, otroligt tråkigt att höra, förstår vad du känner. Låt det sjunka in och tala med människor i ditt liv sam gärna en kurator innan du bestämmer dig helt, det kan vara skönt att få känna efter i lugn och ro.

Och tack igen för att ni svarade på denna tråd, det värmer! 

TS, jag känner mycket väl igen mig. Gjorde en medicinsk abort i v9 för precis ett år sedan. Samma dag var jag inte så påverkad av det hela känslomässigt, utan mer fysiskt eftersom jag hade en mycket smärtsam abort och var mest lättad och stolt över att jag hade klarat mig igenom smärtan. På kvällen kom allt över mig och jag var mycket ledsen. Det har varit så oerhört tungt i flera månader, jag hamnade i någon slags depression och kände så stark ångest, ånger, skuld och sorg över alltihop. När dagen kom då bebisen skulle ha kommit var det tungt. Men på något vis var det som att det efter den dagen blev lite lättare. Det finns nog flera faktorer till det - återupptaget intresse som gav glädje och kraft, julledighet och paus från pressad pluggsituation, osv. Men sedan dess har det faktiskt bara blivit bättre. Och när jag ju gick förbi årsdagen för själva aborten för bara någon dag sedan nu, högg det förstås till i hjärtat och jag hade det i tankarna hela dagen, men mina känslor för händelsen har absolut förändrats och blivit mindre tunga och ångestfyllda. 

Jag tror på att ge det tid, att tillåta sig att tänka alla hemska, hemska tankar, för till slut har man tänkt varje tanke så många gånger att det inte går att göra det mer. Tids nog rycker man upp sig, går vidare och kommer tillbaka till sitt vanliga liv, men med en tung erfarenhet bak i ryggsäcken förstås. Prata med en psykolog om du tror att du behöver, jag kan själv ångra att jag inte gjorde det när min pojkvän tjatade. Jag ville lösa det själv, men varför ska man egentligen göra det? Tror att man kan få väldigt bra hjälp om man bestämmer sig för att släppa in någon i sorgen. 

Lycka till med allting!!