Ovanlig gen, olika åsikter..

Hej! Jag och min sambo planerar barn, nyligen fick vi reda på att den genmutation som går i hans släkt är en dominant genmutation dvs. En risk på 50% att barnet ärver den. Jag blir jättenervös eftersom jag alltid övertänker allt och googlar fram all information jag kan hitta, vilket inte lättar min oro utan snarare förvärrar den... Sambon har nästan inga problem och har inte utretts eller fått diagnosen, så i bästa fall är min oro helt obefogad och han inte ens har genen (den kan inte hoppa en generation som vissa andra) men vi har ändå bokat en tid för provtagning nästa månad... Nu till själva dilemmat, jag är livrädd för att få ett barn med en problematisk diagnos, är själv bipolär och vet inte hur jag skulle kunna hantera det, vill ju kunna ge barnet bästa möjliga förutsättningar och som jag ser det är jag inte lämpad för ett barn med den problematiken. Sambon å andra sidan ser inte det som ett problem då han själv inte har några problem av genförändringen, men efter allt mitt googlande så vet jag att det kan yttra sig så mycket värre.. Flertal operationer, livslång sjukgymnastik, reumatism och i värsta fall även förståndshandikapp... Ett fostervattenprov kan ge svar på om fostret har genen eller inte, vilket då ger möjlighet att avbryta graviditeten... Jag vill inte ångra att jag skaffade barn, vet att man säkert inte gör det när väl guldklimpen anländer, men jag vill inte utsätta mig för den extra påfrestningen, det räcker med kolik, trotsålder, tonårshormoner och allt annat som naturligt kommer på köpet när man skaffar barn... Tänker jag helt galet, är det fel att känna såhär? Borde jag resonera på något annat sätt? Tacksam för kloka råd och andra synvinklar....