Bara bråk hemma - separera med 2-åring!?

Puff puff

Frågan är väl vad som ligger till grund för alla bråk? Kan ni prata om det och se några orsaker?

Störd/lite nattsömn ger ju kortare stubin och sämre förmåga att se helheten. Arbetar ni båda mycket? Får ni hemmets uppgifter att flyta på? Är ni ense om uppfostran? Handlar det om att barnet kommit in i 2-årstrotsen?

Om ni inte kan prata hemma om bekymren kan ju familjerådgivning vara ett alternativ där det finns en tredje part som hjälper er att se lösningar.

Jag har testat på det med första barnets pappa på hans initiativ, men han hade nog egentligen redan bestämt sig för separation innan och har aldrig kunnat se sin del av våra problem, så vi kom ingen vart då han inte ville jobba på de uppgifter vi fick. Sedan levde jag väl egentligen som ensamstående redan i vår relation förutom att han lagade mest mat, så skillnaden var att det mesta fungerade bättre efteråt. Förloraren är min dotter, men hon hade en oengagerad pappa oavsett familjesituation.

Nu lever jag i en ny relation och vi har en liten bebis tillsammans. Visst är det lätt att man väljer en liknande person vad det gäller vissa punkter, men min nuvarande sambo har en delaktighet i bebisen på ett helt annat vis även om jag kan grymta en del över att jag som är föräldraledig får dra en stor del av hushållslasset och sällan har en fin arbetsplats.

Din situationen med första mannen stämmer väldigt väl överens med min, tyvärr! :( vi kommer ingen vart med våra bråk, samma tragg hela tiden! Min sambo arbetar heltid, driver ett litet företag vid sidan om! Han har i princip ingen tid över för allt som behöver skötas i hemmet varje dag! Jag gör i princip allt. Jag jobbar 80% själv + hemmet + det mesta gällande vår dotter... Han tar mig för givet, kan sitta i timmar med sitt företag och bars tro att allt annat flyter på ändå... Suck...

Inget nytt problem tyvärr, tycker man läser om sånt här titt som tätt!

Jag skulle med största säkerhet må bättre om jag bodde själv, slippa lägga all energi som tyvärr läggs på att gnälla på sambon! Men sen är frågan hur man delar på en 2-åring?

Allt känns så jäkla trist, man hade ju föreställningen om ett trevligt boende och kanske syskon på gång vid det här laget... Istället är allt skit och det som förmodligen väntar är dålig ekonomi och en minilägenhet! Känns surt....

Vad är normalt egentligen, tar män ansvar i hemmet? Jag är så van vid min situation, har ingen aning om hur en väl fungerande familj fungerar...

Visst blir livet intensivt när båda jobbar och båda är trötta och kommer hem efter jobbet. Dessutom verkar din man lägga sin fritid på det egna företaget. Är det ett nystartat företag eller hade han det redan innan ni träffades? Ger det någon ekonomisk vinning till familjen, så han tänker byta jobb?

Tyvärr är det väl så att väljer man att driva ett eget företag så kräver det en massa tid. Tid som han är beredd att lägga, men som du tycker att han tar från er familj.

Försök punkta ner, åtminstone för dig själv vad som skulle krävas för att du skulle känna dig mer nöjd. Sedan är det kanske läge att försöka föra ett konstruktivt samtal och försöka förändra åtminstone något litet.

Det jag saknar är oftast att få hjälpen under helgen så man kan börja veckan med att köket ser så långt från ett bombnedslag som möjligt. Likaså att det inte bara är jag som är drivande med matsedel och handling utan att han kan ta initiativ även om jag får sköta handlingen, jag som ändå är hemma. Med bebisen är det väl snare jag som smiter från på kvällarna och fastnar vid datorn i brist på en mer givande sysselsättning.