Kan inte vara med mitt ex, men inte med någon annan heller...

Jo jag kan se din poäng, men som jag tänker när jag läser detta är något som gäller om man verkligen inte ser att man varit delorsak till hur det blivit själv, att man är oförmögen att se något som kan åtgärdas eller förbättras (kortfattat det finns ingen motivation från den andra sidan att lyssna eller förändra sig) 

Men innan det känns det som det fortfarande kan bli bättre, jag kan absolut se saker jag gjorde fel och skulle hanterat annorlunda med vetskapen om hur det tolkades men visst jag ser än mer saker jag anser jag agerat helt rätt på. 

Nej kärlek kanske inte ska vara jobbig, men jag tror heller inte att alla förhållanden är kärleksfulla hela tiden. 

Jag menar man måste väl kunna vara oense utan att behöva bryta upp? Var går gränsen när man ska anse att det inte är kärlek längre?

Här kan det också vara på sin plats att jobba på sig själv. 

Det som slår mig oftast i såna här trådar är hur nästan alla tjejer i såna här förhållanden utplånar sig själv helt och hållet för att kunna behålla en kille. 
Man blir trampad på, utnyttjad, sårad, besviken, lessen, förtvivlad, förbannad och till sist finns liksom ingen heder kvar. 

Varför är det så viktigt att få DEN HÄR killens uppmärksamhet och kärlek?   Är det inte snarare så att den här killen verkligen inte nånstans förtjänar din kärlek?  Han respekterar inte dig, han värdesätter inte dig, han accepterar inte dig för den du är. Han ska inte alls ha din kärlek. Han ska ha en spark i röven . 

Du duger precis som du är och behöver inte bevisa något för någon.   Den som älskar dig på riktigt kommer också göra dig lycklig , glad och befriad. 

Varför är det så viktigt att hålla sig kvar hos en kille som verkligen inte är den rätta?  Vad tror du att du missar om du säger nej till honom?

Säg ja till dig själv och säg ja till din stolthet, säg ja till din egen självrespekt.  DU är värd bättre . 

Om du inte värderar dig själv högt kommer ingen kille heller att göra det, därför blir du också sårad och besviken och trampad på och utnyttjad.  

Jag kan väl iofs säga att jag är kille... så det förekommer nog tvärtom också..

det finns alltid saker man kan ångra och erkänna att man haft fel på javisst, det  är ju inte ens fel att två träter som det heter . 

Men nånstans måste man ju också inse att man inte kan hålla på att ändra sig hela tiden, om det hela tiden blir fel och knas i ett förhållande oavsett vad man gör så får man faktiskt sätta sig ner och nånstans inse att det här faktiskt inte fungerar längre. 

Visst behöver man jobba på ett kärleksfullt förhållande, men det är fel i ett förhållande när det hela tiden begås fel. Då får man fråga sig varför och verkligen våga inse dom jobbiga svaren. 

Jag o min man har varit gifta i 10 år och bara EN enda gång har vi haft en rejäl kris som krävde åtgärder.  

Om man hela tiden faller i saker som blir fel , det blir ständiga gräl osv så kanske man måste sätta sig ner och fundera om man reparerar saker på rätt sätt eller om det elt enkelt inte går att reparera förhållandet. 

En och annan kris får man kanske räkna med ja - men man är fel ute om det blir kriser hela tiden. Då ÄR något fel och då får man göra det som krävs. 

Jag tror inte att folk ger upp för lätt i sina förhållanden idag som många anser  - jag är däremot överyga om att man går in för snabbt i sina förhållanen och inte tänker sig för. Det är det som gör att man ständigt dras med fel o brister i sina förhållanden. Man känner varandra för dåligt och har haft för bråttom. 

såklart det gäller killar också, det har jag stött på många gånger och dom killar jag stött på har hamnat i nån slags omhändertagande roll gentemot tjejen. Man tycker synd om henne, ömmar för henne och känner sig beskyddande och drar det till yttterligheter som då blir överdrifter och sen är cirkusen i full gång. 

Det finns gott om killar som har dålig självkänsla också så det gäller i allra högsta grad även killar att stå på sig och våga säga nej och stå upp för sig själv. 

Jag tar till mig vad du skrivit. Det är egentligen delvis så jag tänkt... sen är det kanske som du säger att jag måste lära mig styra känslorna istället för tvärtom...

för jag kan erkänna det är så det är för mig och har tyvärr blivit mer så med åren.

glöm inte bort att det finns killar och tjejer som i allra högsta grad utnyttjar det faktum att partnern slår knut på sig själv för att få förhållandet att fortsätta. 

Det kan vara partnern det är "fel" på som behöver ändra sig, men det slutar med att man själv står där och förändrar, reparerar, förändrar och reparerar för att komma framåt i förhållandet, men partnern är den som ställer till allt.. själv får man städa upp det och man blir nån form av utnyttjad dörrmatta. 

Så länge det fungerar behöver ju inte partnern ändra sig... det blir ju du som hela tiden får göra jobbet... 

väl värt att tänka på.. Alla partners är inte dom söta oskuldsfulla som man kan inbilla sig...  

precis det är DU som har kontrollen - ingenting annat. 

Jag känner igen det ganska väl i det här fallet, men det var sällan jag vek mig (jag har gjort det en gång i ett tidigare förhållande och det blev mycket som du säger att man tar död på sig själv)... den här gången försökte jag in i det längsta att inte gå med på krav utan sträcka mig till kompromiss... nu är det svårt att kompromissa med någon som retroaktivt ändrar sina kriterier för vad som var acceptabelt, i efterhand hittar på anledningar till saker jag gjort som motiverade en viss reaktion.

Sen vet jag egentligen inte vad grundproblemet var men ursprungligen var det nog mycket svartsjuka och något sjukt kontrollbehov och det var väl där jag började sätta ner foten först sen blev det bara mer och mer urflippat och idag så är jag det största svin som någonsin levat osv, så jag är inte i någon position att "ta tillbaka" någon men det jag menade var mer att om hon kommit så hade jag med största sannolikhet förlåtit allt och slagit knut på mig själv flera gånger om.

Och det är det som känns så jäkla tråkigt, jag har haft kontakt med två tjejer sedan det flippade ur helt och medans det inte varit något som helst problem rent kommunikationsmässigt så är det som sagt från min sida det inte går... jag har tankarna på någon helt annan och jag känner bara att jag sårar både mig själv och den andra personen när jag försökt och det känns verkligen hemskt. jag är inte ute efter att såra någon och jag funderar ibland på varför jag ens försöker... inte bara tjurar ihop helt... och stundtals fungerar det...

FL är utmärkt det tar inte mer än kanske 20 minuter så kan man från att varit små deppig till att vara mer eller mindre adrenalin fylld och irriterad över något inlägg i någon tråd.
Men samtidigt känns det helt meningslöst för man vet att det gör varken till eller från på längre sikt, jag mår inte bättre av att sitta och vara små förbannad... de man blir tillfälligt irriterad på ändrar sig inte ändå...

I bland försöker man vara mer konstruktiv och tänka, försöka ge sina synpunkter i någon tråd där någon har problem men även det känns ganska poänglöst i längden, för om och om igen dyker ungefär samma problem scenario upp och man börjar bara fundera på vad det är för djävla värld man lever i egentligen.

Men det är väl tyvärr det enda sätt jag har kommit på som i alla fall tillfälligt fungerar för att komma på andra tankar. Och det är jävligt tråkigt för jag avskyr att känna mig arg, irriterad eller bitter.

som jag sa högre upp i tråden riktat till Ts men det gäller väl dig också. 

Ta en paus , hela dig själv som Prio 1. Inga undantag, inga undanflykter.  Att leta vidare någon ny är sällan botemedlet när man är lessen och inte tagit tag i det .

Se till att du aktivt gör dig av med besvikelsen och bearbetar att det var så här det blev och du gjorde det du kunde. Slut fred med dig själv helt enkelt.  Det var inte dig det var fel på .  och du kan aldrig förändra en människa som INTE VILL bli förändrad. 

Ta med dig vidare lärdomarna du har fått av det som hänt och se till att du inte gör om det nästa gång.