Anonym (TS) skrev 2014-04-30 07:19:20 följande:
Förhoppningsvis inte med någon annan än mig? Vilket jag inte tror. Vi har det jättebra i nuläget.
Han nämner inte det här med barnet längre, vet inte om det ens var anledningen från början?
Ja ja....... nu är allt som det ska i alla fall.
Anonym (moe) Hur går det för dig/er?
Hej Ts, roligt höra att allt är som det ska!
Jag och min sambo tog ett snack då för ett tag sen men jag tycker inte det ledde nån vart. Det blev väl ungefär som väntat. Jag tog upp att jag inte kan se att vi kommer ha sex förrän sonen träffar sin mamma. Men vi har ju andra problem också och har ju vart ihop lite längre, vi är förbi förälskelsefasen, vi har ett småbarn och ett till på väg. Han tycker synd om sig själv för att alla andra styr hans liv.
Mamman stack och lämnade över sonen på heltid. Jag påminde honom om att jag redan tidigare pratat om att skillnaderna mellan när sonen var hos oss och när han var hos mamman var för stora och att det inte håller att leva så här nu på heltid. Jag får panik över att vi inte kan skapa utrymme för oss, att det alltid beror på om sonen råkar ge oss utrymme. Vi har ingen möjlighet att själva dra oss undan om vi behöver det. Sonen har aldrig behövt förstå att vi är vuxna med behov av att vara med bara varandra. Jag vet inte hur man gör.
Jag tänker mig med mina egna barn att man lär dom sakta men säkert att kunna leka självständigt och att man lär dom ge vuxentid utan att de för den sakens skull ska känna sig oönskade. Just nu har man ju tiden efter de gått och lagt sig, som i och för sig kan bli avbruten av att nån vaknar, eller förskjuten med att nån tar längre tid att somna. Så kan det ju vara. Men sen, när de får lägga sig senare, jag har svårt att se att vi ska sitta där i soffan allihop och alltid låta oss styras av om de råkar ha nåt att göra på egen hand eller inte. Jag kan tänka mig att det ibland skapas tillfällen som man ser som extra bonus men att man också måste se till att själv skapa några tillfällen med jämna mellanrum.
Det tråkiga är ju nu också att man, eller jag, sitter och hoppas var kväll att sonen ska försvinna till sitt, förmodligen för att jag känner mig så maktlös och att man aldrig aldrig någonsin kan styra vår egentid för oss själva. Jag vet inte, hur gör andra familjer? Om sonen drar sig undan till sitt rum så kan han ju gå ut närsomhelst också. En snabbis kan man ju chansa på men längre kramstunder för sig själva blir det ju inte. Och att nån gång då och då natta sonen och förklara att nu vill vi ha lite egentid för oss vuxna, det verkar inte heller gå. Vi kan ta den tiden för oss själva när sonen är nattad för kvällen men det blir alltid så sent och för den delen finns det ingen bestämd tid för det heller längre. Min sambo låter det bli lite som han känner själv för kvällen. Jag vet aldrig hur det blir. Och just nu vågar man väl inte knysta nåt för då känner han sig väl styrd igen...
Och ni som har vuxna barn?! Den här killen är tolv! Vad har jag att vänta? Kommer det bli värre eller bättre?
Ts, du gjorde rätt som tog tag i det här redan nu. Det kan nog vara lätt hänt att man står ut lite för mycket under förälskelsen, bra att du reagerade. Som styvmamma vet man inte alltid heller, man kan lätt begränsas av att man inte ska va en sån där elak en.
