MedlemFV

Äldre 16 Apr 13:49

10 svar

Narcissist personlighetsstörning eller en vanlig narcissist person - Lider de?

Jag har mer eller mindre empati för personer med denna personlighetsstörning. Eller med människor som i alla fall är narcissismen. Visserligen kan lögner, dess beteende och annat kan vara irriterande. Men om man tänker djupare. Och lugnat ner sig. Kan man då ha empati för de? Liksom tycka synd o. De? Eller är det bara jag som är överdriven känslig? Varför man får detta. Narcissist är en försvarsmekanism. Dessa människor har kanske vid tonåren om inte tidigare har känt sig nedtryckta, kränkta, patetiska. Nollor. O.s.v. O.s.v. De tycker saker och ting blir orättvist. Liksom om de dyker upp i rätten. De tycker det inte är rättvist, och de kanske tycker att det var rätt av han/hon att göra sådär. Han kanske säger det rakt ut. Det är orättvist att jag är i rättegången och skall få böter och samhället skall få mig att må sämre. Men i hans brustna själ, kanske säger annat "Varför har aldrig någon brytt sig o. Mig. Och hjälpt mig att anmäla människor som beteende sig illa mot mig. Varför hjälper åklagaren den här människan. Varför kunde inte åklagaren och annat folk hjälpa mig redan från första början. För fem år sedan" Vart är min kärlek, vart är mitt folk som bryr sig om mig? Och så vidare, och så vidare. Det är dessa tankar som dyker upp på mig när jag läser om dessa människor. Och läser om att man får denna personlighet efter ett taskigt och svår barndom. Jag läser dessa människor och det står oftast att de känner sig orättvist behandlade och blir lätt avundsjuka. Och kan njuta i rättegången när de är offren. Det är klart att de njuter. De får kanske aldrig en sådan stor chans att hela samhället är med de. Samhället kanske aldrig varit i deras sida. Och det är klart att det kan kännas skönt att för en gång skull så är det någon som hjälper de. Tar hand om de. Lagar deras brustna själ en smula. Och som sagt. Jag kan absolut förstå att det kan vara en kamp att bo med dessa människor. Det kan vara en kamp att lyssna på de när de skryter, det kan vara irriterande att se deras beteende och kanske till och med sprider rykten om en. Men om man suddar allt detta. Hur mår dessa människor? Är det synd o. De? Är det bara jag som har en gigantisk empati? Är det bara mig som det är fel på när jag tänker detta?

anemon1

Äldre 16 Apr 19:16

#1

MedlemFV skrev 2014-04-16 13:49:23 följande:

Jag har mer eller mindre empati för personer med denna personlighetsstörning. Eller med människor som i alla fall är narcissismen. Visserligen kan lögner, dess beteende och annat kan vara irriterande. Men om man tänker djupare. Och lugnat ner sig. Kan man då ha empati för de? Liksom tycka synd o. De? Eller är det bara jag som är överdriven känslig? Varför man får detta. Narcissist är en försvarsmekanism. Dessa människor har kanske vid tonåren om inte tidigare har känt sig nedtryckta, kränkta, patetiska. Nollor. O.s.v. O.s.v. De tycker saker och ting blir orättvist. Liksom om de dyker upp i rätten. De tycker det inte är rättvist, och de kanske tycker att det var rätt av han/hon att göra sådär. Han kanske säger det rakt ut. Det är orättvist att jag är i rättegången och skall få böter och samhället skall få mig att må sämre. Men i hans brustna själ, kanske säger annat "Varför har aldrig någon brytt sig o. Mig. Och hjälpt mig att anmäla människor som beteende sig illa mot mig. Varför hjälper åklagaren den här människan. Varför kunde inte åklagaren och annat folk hjälpa mig redan från första början. För fem år sedan" Vart är min kärlek, vart är mitt folk som bryr sig om mig? Och så vidare, och så vidare. Det är dessa tankar som dyker upp på mig när jag läser om dessa människor. Och läser om att man får denna personlighet efter ett taskigt och svår barndom. Jag läser dessa människor och det står oftast att de känner sig orättvist behandlade och blir lätt avundsjuka. Och kan njuta i rättegången när de är offren. Det är klart att de njuter. De får kanske aldrig en sådan stor chans att hela samhället är med de. Samhället kanske aldrig varit i deras sida. Och det är klart att det kan kännas skönt att för en gång skull så är det någon som hjälper de. Tar hand om de. Lagar deras brustna själ en smula. Och som sagt. Jag kan absolut förstå att det kan vara en kamp att bo med dessa människor. Det kan vara en kamp att lyssna på de när de skryter, det kan vara irriterande att se deras beteende och kanske till och med sprider rykten om en. Men om man suddar allt detta. Hur mår dessa människor? Är det synd o. De? Är det bara jag som har en gigantisk empati? Är det bara mig som det är fel på när jag tänker detta?

Ja, visst kan det ligga något i det….vill du förstå dem? Varför? Bäst att bara hålla sig undan, de går inte att hjälpa. De måste hjälpa sig själva. Tyvärr….

MedlemFV

Äldre 16 Apr 19:55

#2

anemon1 skrev 2014-04-16 19:16:07 följande:

Ja, visst kan det ligga något i det….vill du förstå dem? Varför? Bäst att bara hålla sig undan, de går inte att hjälpa. De måste hjälpa sig själva. Tyvärr….

Jag vill förstå de, just för att jag har frågan om exakt hur mycket de lider. Och hur man egentligen skulle kunna få de att må bättre.

Inne i deras själ kanske det skriks av något liknade ''Snälla. Jag är inte elak egentligen. Jag vill bli omtyckt. Jag vill ha kärlek'' De kanske inte bara vågar säga det.

Förmodligen måste det ju något hemskt ha hänt för att de har tappat sin förmåga av skuldkänslor och empati för andra.

Jag har läst att narcissist personlighetsstörning utvecklas i unga vuxna åldern. Vilket måste betyda att man inte föds med det. Utan det kommer senare i livet.

Sen vill jag be om ursäkt till alla läsare. Jag skrev med min Ipad, och därför vart texten mer ihop.

Ber om ursäkt.

anemon1

Äldre 16 Apr 21:09

#3

MedlemFV skrev 2014-04-16 19:55:39 följande:

Jag vill förstå de, just för att jag har frågan om exakt hur mycket de lider. Och hur man egentligen skulle kunna få de att må bättre.

Inne i deras själ kanske det skriks av något liknade ''Snälla. Jag är inte elak egentligen. Jag vill bli omtyckt. Jag vill ha kärlek'' De kanske inte bara vågar säga det.

Förmodligen måste det ju något hemskt ha hänt för att de har tappat sin förmåga av skuldkänslor och empati för andra.

Jag har läst att narcissist personlighetsstörning utvecklas i unga vuxna åldern. Vilket måste betyda att man inte föds med det. Utan det kommer senare i livet.

Sen vill jag be om ursäkt till alla läsare. Jag skrev med min Ipad, och därför vart texten mer ihop.

Ber om ursäkt.

Jag är helt säker på att de både lider i sitt självhat och har en njutning i sina grandiosa stunder. Jag har levt så länge med en sådan person - med starka narcissistiska drag, att jag tror mig förstå att det är både genetiskt och inlärt. De som lever med en narcissistisk förälder härmar och blir samtidigt utsatt för en märklig psykisk behandling. Inget hälsosamt. De kan bli känslokalla, grymma och bygga ett "nytt jag" eftersom allt kring dem är så underutvecklat och förvrängt. Dehar ofta vad man menar som"en tvåårings beteende". Man kan ju gissa själv hur normal man skulle bli av att bli uppfostrad av en tvååring….(!).

MedlemFV

Äldre 17 Apr 10:54

#4

anemon1 skrev 2014-04-16 21:09:58 följande:

Jag är helt säker på att de både lider i sitt självhat och har en njutning i sina grandiosa stunder. Jag har levt så länge med en sådan person - med starka narcissistiska drag, att jag tror mig förstå att det är både genetiskt och inlärt. De som lever med en narcissistisk förälder härmar och blir samtidigt utsatt för en märklig psykisk behandling. Inget hälsosamt. De kan bli känslokalla, grymma och bygga ett "nytt jag" eftersom allt kring dem är så underutvecklat och förvrängt. Dehar ofta vad man menar som"en tvåårings beteende". Man kan ju gissa själv hur normal man skulle bli av att bli uppfostrad av en tvååring….(!).

Just ordet grandios. Jag har aldrig förstått mig riktigt på den orden. Kan du snälla ge mig ett exempel. En mening om vad grandios är?

Tack på förhand!

MedlemFV

Äldre 17 Apr 12:55

#5

Det är väl kanske naivt att tro att man kan få dessa personer till att förändra.

Men är det naivt att försöka få de att må bättre?

Ibland när jag lässer så känns det som att alla dessa människor skulle vara deppressiva av sig. Att säga åt de, och visa att man bryr sig om de. Kanske skulle få de att må bättre? Fylla upp deras tomhet. Som egentligen behövde fyllas i deras barndom/tonåren,

Eller skulle det bara vara en omöjlighet? I så fall, varför tror ni så?

anemon1

Äldre 17 Apr 18:33

#6

MedlemFV skrev 2014-04-17 10:54:05 följande:

Just ordet grandios. Jag har aldrig förstått mig riktigt på den orden. Kan du snälla ge mig ett exempel. En mening om vad grandios är?

Tack på förhand!

Tänk dig att du träffar på en person som tycks ha ett naturligt mycket starkt självförtroende, du blir nästanimonerad när du hör hur han argumenterar för sin sak, orädd och självsäker. Han gör allting "rätt", by the book. Du märker hur han passar in i en social mall som beundras av många. Han är verbal, charmig, hjälpsam, skicklig och världsvan. En kvinnomagnet som säger det som gör att du vill stå i närheten, visar respekt och uppmärksamhet, placerar dig lite upp på pedistal, ger dig ett speciellt värde. Du imponeras och vill ha mer av dessa intressanta pluspoäng. Som vän, eller som partner.

Det beteendet, om det finns hos en narcissist, är ett rent skådespel, ett väl inövat beteende för att få behålla och ge näring åt känslan av att var mer, lite bättre, ha speciella förmåner, egna regler och egen moral och få bli bekräftad. De som köper detta är hans "nära" vänner, de som ratar det är helt värdelösa i hans värld. De ska bort eller tryckas ner.

Skillnaden mellan att en vanlig person skulle jobba på på det här sättet (grandiost), är att under ytan skulle det finnas ett samvete, en förmåga till att känna skuld och skam i någon mån, och medkänsla med andra. Detta saknas i narcissistens fall (även om han kan känna känslor), därför blir han farlig för de som börjar provocera fram hans riktiga jag, med kritik eller avslöjanden om hans svagheter och brister. En vanlig person skulle kanske bli sur om någon tog ner honom/henne på jorden, en äkta narcissist känner ett hot mot sin egen existens = livsfarlig utgångspunkt.

Det är då han reagerar som ett litet barn som måste hämnas och på något sätt rejält komma åt den som hotat. Oftast förstår inte den som utsatt narcissisten för detta, vad den egentligen gjort - och därav en form av psykisk misshandel mot omgivningen. Hur ska de veta om den strid som pågår inuti narcissisten.

anemon1

Äldre 17 Apr 18:36

#7

MedlemFV skrev 2014-04-17 12:55:13 följande:

Det är väl kanske naivt att tro att man kan få dessa personer till att förändra.

Men är det naivt att försöka få de att må bättre?

Ibland när jag lässer så känns det som att alla dessa människor skulle vara deppressiva av sig. Att säga åt de, och visa att man bryr sig om de. Kanske skulle få de att må bättre? Fylla upp deras tomhet. Som egentligen behövde fyllas i deras barndom/tonåren,

Eller skulle det bara vara en omöjlighet? I så fall, varför tror ni så?

Det är som i alla allvarliga fall av psykiska störningar, viljan att förändras måste komma från dem själva. Ja, det är naivt att försöka ändra dem - problematiken ligger i att de tror sig vara ofelbara. Sedan finns det givetvis grader av narcissism, en del har starka drag bara.

anemon1

Äldre 17 Apr 18:37

#8

anemon1 skrev 2014-04-17 18:36:07 följande:

Det är som i alla allvarliga fall av psykiska störningar, viljan att förändras måste komma från dem själva. Ja, det är naivt att försöka ändra dem - problematiken ligger i att de tror sig vara ofelbara. Sedan finns det givetvis grader av narcissism, en del har starka drag bara.

De kan bli depressiva - när livet och sanningar som t ex ålderstecken gör sig påminda. Deras grandiositet kan få sig en törn, då söker de ibland hjälp - men bara försjälva ålderskrisen - depressionen - inte störningen.

Superbjarne

Äldre 27 Apr 13:42

#9

Givetvis kan man känna empati med en person med en personlighetsstörning såsom narcissism. Problemet är att narcissisten inte känner empati tillbaka. Narcissisten kommer att suga i sig all dem ömhet du har att ge utan att kunna ge något tillbaka och till slut kommer hen att få dig att gå under. Det är väldigt tragiskt.

anemon1

Äldre 27 Apr 18:46

#10

Superbjarne skrev 2014-04-27 13:42:07 följande:

Givetvis kan man känna empati med en person med en personlighetsstörning såsom narcissism. Problemet är att narcissisten inte känner empati tillbaka. Narcissisten kommer att suga i sig all dem ömhet du har att ge utan att kunna ge något tillbaka och till slut kommer hen att få dig att gå under. Det är väldigt tragiskt.

Exakt så, jag har varit i just den situationen. Man tror att man har en vanlig människa framför sig, men det går bara utför vartefter de tar mer och mer energi.

Narcissist personlighetsstörning eller en vanlig narcissist person - Lider de?

INNEHÅLL