Ni Mammor som försvårar/har försvårat umgänge, berätta!

Förutsätter att ni båda är helt "normala" och inget konstigt i bagaget. Ett barn behöver båda föräldrar (undantag de allra minsta) Det är även väldigt viktigt med ett stort tryggt nätverk för barn, de har lika stor rätt till farmor/farfar som mormor/morfar. Tyvärr känner en del kvinnor att mannen inte är lika kapabel som hon själv är. Den ända som drabbas av det här blir i slut ändan barnet. Det är så otroligt tråkigt. Själv har jag barn sen tidigare, de är hos pappa varannan helg, men jag gör allt för att det ska ses oftare än så. (10 mil emellan) Man måste lägga sin egen bitterhet och sitt ego åt sidan. De som inte klarar det gör sitt barn en stor otjänst! Och det värsta av allt, beteendet förs vidare!

Jag har hindrat min äldsta dotter från att träffa sin pappa, men det fanns anledning till det i början, när den anledningen försvann så ville jag ändå inte låta dottern vara där, dels för att jag ville ha henne för mig själv, dels för att jag faktiskt ville jävlas med honom och "hämnas" och straffa honom för allt, men även för att jag var rädd att den där "anledningen" skulle komma tillbaka.

Idag har vi båda nya förhållande och vi har en oförskämt bra relation och jag räknar mitt ex och hans nya fru som mina bästa och närmaste vänner.

Om omständigheterna under separationen varit annorlunda hoppas jag att jag inte hade varit en sån mamma som sabbar umgänget, jag tycker det är vidrigt att hindra barnet från att träffa den andra föräldern bara för att jävlas.

Mitt barns far skulle säkert säga att jag hindrar honom att träffa dottern. Och ja, det gör jag väl på ett sätt. Han vägrar inse att han inte kan behandla henne hur som helst och de gånger han haft henne så hämnas han tillbaka på mig vilket bara gör saken värre. Barnet hamnar i kläm och då sätter jag stopp på allt vad umgänge heter. Tyvärr.

Och jag behöver inte känna mig förlåten för vad jag gör, jag anser att jag agerar för mitt barns bästa. Hoppas ni kan få till en bra dialog, du och mamman. Här har jag lite gett upp.

Min pappa skulle också kunna starta en tråd om att min mamma försvårade umgänget mellan oss barn och honom när vi växte upp. Det gjorde hon också. Att min pappa har klara alkoholproblem, bevisligen inte haft någon som helst koll på de barn han faktiskt haft hand om när han druckit och i princip inte tillbringat en dag själv med mig och min bror innan skilsmässan, skulle han inte lyfta fram. 

Jag skulle nog ha agerat annorlunda än min mamma. T ex försökt få till en stödperson från soc eller liknande i stället för att bara kategoriskt vägra att låta den andra föräldern ha barnen på egen hand (och få bära hundhuvudet av omgivningen som umgängessabotör). Men det finns alltid två sidor av en historia.

"sånt som hänt i det förflutna är förlåtet bara man kan erkänna att man faktiskt gjorde fel, men bättrat sig totalt! Har man det är man förlåten!"

Nej. Det är inte upp till dig att bestämma om du är förlåten. Det är upp till dem du gjort fel mot.

Ja jag har hindrat pappan. Pga att sonen berättat att han förgripit sig på honom. Tyvärr är det vanligare än man tror med pedofili.

Min situation är precis tvärtom.
Jag är mamma och pappan försvårar och hindrar kontakt med vårt gemensamma barn.

Barnet har gjort ett val att bo hos sin pappa då barnet är såpass stort att barnet kan göra det valet. Barnet svarar inte på mina kontaktförsök så jag har försökt via pappan ett flertal gånger, med samma svar varje gång - barnet vill nte

Det pappan ska göra för att underlätta enligt en överenskommelse hos Familjerätten bryter pappan och jag orkar snart inte längre, har kämpat i 2,5 år nu.....

Jag har inte på något sätt förgripit mej eller misshandlat vårt barn, om det nu är nån som tror det är orsaken, ingen vet varför situationen blivit som den blivit, barnet kan och vill inte svara, vi står rådlösa och ser tiden rinna iväg.

Jag tycker du ska skriva brev till ditt barn (eller spela in kortfilmer) om vad som händer i ditt liv (även om det pågår under ett par år) och hur mycket du saknar barnet. En dag, när barnet växer upp kanske du får möjlighet att visa dessa och kan mycket väl underlätta kontakten och bygga upp en stark relation igen. 

[quote=73196831][quote-nick]Anonym (FM) skrev 2014-05-09 18:37:46 följande:[/quote-nick]

Det skiner igenom att du har väldigt mycket ilska mot mamman. Trist. För att umgänge f´verkligen ska fungera bra krävs ju att föräldrar kan samarbeta.

Jag vill inte att mina barn ska kastas mellan olika normer varannan vecka. Jag önskar jag kunde komma överens med pappan men nix alla förlag jag kommer med ska han absolut göra tvärt emot. Jag vill tex att barnen bara ska äta godis på lösdagar. Vad händer: jo när de var hos pappan fick de äta godis hela tiden!. Jag vill att barnen ska borsta tänderna varje morgon och kväll. Vad händer: Jo pappan strunta i det. Jag vill att barnen ska göra sina läxor och att de ska be en vuxen om hjälp om det är något de inte klarar av. Vad händer: hos pappan glömde de ofta, nästan alltid bort läxor. osv osv.   

Sen tycker jag det är viktigt med aktiviteter. Jag anser att det är utvecklande för ett barn att vara med i en en lagidrott tex. Vad händer: jo pappan vägrade skjutsa barnen till trädning som våra barn blev utsparkade ur laget!

Jag anser INTE heller att det är ok att jag som mamma är den som tjatar och läxor och tandborstning medan pappan bara har helger och därför alltid den som bara har kravlöst party varje gång barnen är där. 

På helger som jul tycker jag också att barn ska få i sig lite traditioner som julklappar julgran mm inte bara vara ensamma framför TV på pappans supar-fester. 

Därför motarbetar jag umgänget med pappan.