Sonen är sviken av sin biologiska pappa! Hjälp!!

Ingen???

För det första är det ju tyvärr så att sonen har rätt i att hans biologiska pappa uppenbarligen inte prioriterar sin son särskilt högt. Självklart blir det en sorg att bearbeta för sonen som nu börjar förstå mer och mer hur världen hänger ihop. Där får ni ju bara bekräfta hans känslor. Han har rätt att vara arg, ledsen, sårad o s v även om ni inte kan göra något åt det. Jag vet att det svider i mammahjärtat, men det går inte omvända en vuxen människa.

Att han ifrågasätter din man om hans kärlek är ju på ett sätt ganska sunt. Barn vill ha kvitton på att de är älskade och de testar säkert dig som mamma också. Om han sedan kommer fram till att han är helt oälskad, så blir det ju ett problem han behöver hjälp med.

Du som mamma behöver acceptera att pappan prioriterar helt annorlunda, även om det inte går att förstå. Enskild vårdnad är ju enklare framöver vid skolval och så, men det beror ju också på hur samarbetsvillig pappan är där.

Jag känner igen ditt dilemma, då dotterns pappa kommer och går. I perioder av ny flickvän har han väldigt många svepskäl för att ändra tider mm. Under perioder av psykisk ohälsa, oftast sammanfallande med semester och julhelger försvinner han helt för en månad eller två.
Nu är dottern 3 år, så hon börjar svänga mer i sina känslor. Ena stunden vill hon inte träffa pappa och i nästa är hon jätteglad att se honom. Likaså är jag "dumma mamma" vissa stunder, så jag försöker att inte lägga någon vikt i det. Men det är inte helt enkelt att hålla skenet av den gode fadern uppe, när jag ibland får göra henne besviken när jag fått mig meddelat att han inte kommer. Ändå försöker jag att bara påtala umgänget en timma innan, men ibland påverkas ju saker av vartannat och då har det ofta gått åt pipan. Så hon har börjat samla på besvikelser hon minns, precis som sin halvbror, och jag kan tyvärr inte göra något för att förhindra det ....

Vi bor ca 20mil ifrån varandra så papper till dagis/skolan osv har redan börjat bli ett problem. Men va ska jag göra? Ska jag försöka gå vidare o få ensamvårdnad & att vi inte har något umgängesschema eller bara låta de vara som nu o se sonen bli ledsen gång på gång. Idag sa han tom till sin "farfar" att pappa e har inte haft mig på 13veckor, jag vill inte dit mer. Sonen frågade idag när pappa e hade honom sist o jag kan inte ljuga längre utan sa 13veckor. Fan va jag hatar att se sonen lida..