Det känns som jag är så ensam och att ingen förstår i min närhet. Jag berättar kanske inte riktigt hur det känns. Mer som i förbifarten; jag mår dåligt men det är ok. Jag har alltid varit en kämpe, den som tar itu med saker, den som böjer sig, står ut. Jag orkar inte mer. Det har tagit bort ALLT i mitt liv. Hade jag inte haft familj hade jag inte orkat alls. Det är värdefullt att få prata här, det finns så mycket inom mig som jag inte vill ta plats med. Jag var riktigt nere i 1 1/2 år pga det här. Och nu ibland känner jag att jag är på väg Upp ur det här men att jag inte är bra helt. Först förstod jag inte vad som hände jag trodde jag höll på att bli galen, och började med tics för att kunna hålla koncentrationen uppe. Annars kom jag inte ihåg vad jag gjorde, nu kan jag det men litar inte på det och känner att jag måste fortsätta med tics en. Tex om jag måste låsa på jobbet så var jag så matt att jag inte kunde tänka. Så jag mindes inte att jag låst vilket skapade enorm ångest. Så jag började sätta lappar på dörren att jag låst. Mina arbetskamrater skrattade och tycker att jag är fånig, men jag måste annars kan jag få sån ångest att jag inte kan sova. Jag känner mig knäpp av det här. Jag försöker skoja undan det men det är jättejobbigt. Jag förstod inte sambandet med att jag inte fått fett och näring i mig på ett tillräckligt sätt, jag trodde att psyket var ett och det fysiska ett. Jag mår bättre nu och jag har inte sån hjärngröt på samma sätt, jag kommer ihåg att jag stod och tänkte nu svimmar jag, nu svimmar jag hela dagarna. Jag kände det som om jag inte kunde tänka klart. Inte fungera. Jag skakade och hjärtat rusade. Fast jag pressade mig vidare. Nu i efterhand förstår jag men jag känner det som om ingen annan förstår vad det gjorde med mig. JaJag är livrädd för att gå till läkaren, jag hade dåligt förtroende till läkare innan men det är inte bättre av detta. Men jag har svårt att tro att det någonsin kommer komma en läkare som inte är sån. Eller faktiskt så är det mitt egna fel, antagligen. Det här med att kräva och vara sån är jag asdålig på. Jag känner det som om jag kommer bli ännu sämre bemött/lyssnad på och att jag inte skall få hjälp alls. Som om jag är i deras våld. För varje sak jag frågat har han haft ett svar som får mig känna mig som en hypokondriker. När jag frågade om man skulle kolla om jag hade vitaminbrist (via blodprov eller nåt) sa han att det var onödigt. Han sa som sagt att vi har redan kollat med ul på buken och vidare behövdes inte. Men det var för över två år sedan och då var det för att kolla min pulsåder, då hade jag inte fått min diagnos och de letade efter varför jag hade ont vid andning. Det är så mycket som är konstigt. Jag är dessutom en sån person som inte har allt "typiskt" Tex när jag hade gallsten hade jag inte gallanfall som andra har utan det blev tilltäppt så min gallblåsa blev stor som ett mjölkpaket, inget syntes på blodprov. Jag hade enorm klåda på benen, det kan jag få då och då, vilket gör mig nervös eftersom det kan betyda lever/njurpåverkan. Jag är så rädd att de har missat något. Att det är lätt fixat men jag får gå såhär pga prestige. Jag är glad att jag vågade byta Vc. För jag har hört fler som haft honom och har anmält tom. Han har sagt så konstiga saker, rena lögner faktiskt. Som innan diagnosen frågade jag om jag kan ha fått tillbaka gallbesvären så sa han att det är omöjligt eftersom jag inte har gallblåsan kvar. Jag har struma med men ingen rubbning, alla värden är bra, och inga besvär men när jag sa att den vuxit på min högra sida (han frågade) sa han nej bara några millimeter isåfall högst, som om jag inte vet bäst själv. Jag antar att det var för att slippa kolla det, vilket jag inte ens menade! Jag vet inte vad jag vill med detta inlägget bara få det av mina axlar antar jag.
