Missfall i v.6

Blödde bara 1 dag, men rikligt och lite brunt "gegg" dagarna efter. 2 ggr hände detta under den graviditeten som gick vägen. Hade också en del småblödningar som bara syntes på toapappret.

Det är bara en så hemsk upplevelse att tro att man fått ett missfall, så sjukvården borde ta det på allvar. Det sliter ju så på en psykiskt. Visst det är en kostnadsfråga, men det är INTE normalt att blöda under en graviditet även om det många gånger är helt ofarligt. Jag skulle gärna ha betalt en extra summa om de sagt att de inte bekostade ett VUL, bara för att få veta säkert.

Men nu är det inte så länge kvar till den 21 maj och jag tror att har det börjat blöda så brukar det inte ta så många dagar innan allt kommer ut. Vid mitt första missfall (v.14)började jag blöda på fredagen och fick jätteont och blev skrapad akut på söndagen så det var ju ganska snabba ryck. Andra gången upptäcktes det på VUL i v 11 då jag ville bli undersökt för att slippa gå ovetandes så länge som första gången. Då hann jag inte få några blödningar alls.

Kan ju vara känsliga slemhinnor eller livmodertapp som många har problem med. Hoppas du får en vinterbebis! :)

Har missfall just nu. Började v. 5+0 med att jag kände ett hugg i magen och jag började böla och blev rädd. 5+1 lite, lite tunna, bruna flytningar, 5+2 detsamma men gravidsymptom avtog och på kvällen började jag blöda ordentligt och kommer klumpar, blöd och genomskinlig vätska. Känns konstigt att man inte får komma in och kolla ordentligt då man ju läser om folk som kan ha ordentliga blödningar men ändå är embryot/fostret oskatt. I mitt fall finns det ju ingen chans att det lever ännu anser jag och de barnmorskor jag pratat med. Kroppen sköter sig själv ofta, men jag blev ändå så ledsen. Var vår första graviditet och det tog sig på första försöket. Blöder i mängd som vanlig mens, ev. något mer, och har haft menssmärtor och kramper. Hur länge blödde ni som haft missfall? Är hemma från jobbet men chefen är totalt oempatisk och oförstående.. 

P.S. Har inte gjort något test efter blödningarna började p.g.a. det kan finnas hormoner kvar och skulle det vara så skulle jag bara bli ännu mer ledsen. 

Okej, jag blödde lite på lördagen och lite mer på söndagskvällen. Sen var de i stort sett bara brunt "gegg" sedan dess. De börjar dock avta och har nästan inget "gegg" alls längre. Så jag hoppas att det är ett gott tecken, min mens har inte kommit heller och de om något bör väl betyda att allt är som de ska?! 

Jag hade också mer än gärna bekostat de själv för att få ett svar tidigare. Men ja, detta är ju sjukvården idag. Man har ju inget förtroende för de längre. 

Nä nu är de inte långt kvar... =) Längtar så efter att få veta om allt är bra eller inte. Vore ren katastrof dock om allt inte är som de ska. Så förtvivlad jag kommer bli. Men vi lever fortfarande på hoppet som sagt. =)

Efter mitt första missfall blödde jag i ca 14dagar och fick mens efter ca 35 dagar. Vid andra missfallet fick jag en hormonrubbning och blödde i två månader trots skapning. Hade då hormoner kvar i kroppen i hela tiden jag blödde, så det är inte lönt att testa med sticka på ett bra tag. :(

I regel blöder man 2-3 veckor.

Jag beklagar! =( 
Både två st personer på 1177, gyn och 2 barnmorskor ska till mig att jag fått missfall. Vilket de kanske nu visar sig att jag inte alls fått. Så jag personligen litar inte ett skit på vad gyn el. barnmorskan säger innan jag själv fått de bekräftat på ett UL. 

Såklart man blir ledsen, det blev jag också trots att jag inte var helt hundra på vad de var som hände. Och att gå med oro efter en sån upplevelse är ju inte de bästa det heller. Men vilken vecka skulle du varit i nu? 

BM och Gyn bad mig göra ett nytt test 2-3 veckor efter blödningen. Jag gjorde dock 1 test i veckan här hemma efter blödningen fram tills jag skulle göra ett test hos BM. Jag gjorde detta för att se om hormonerna avtog.. Alla mina test visade positivt och de gav mig hopp om att allt fortfarande var bra. Har du fått någon tid hos BM eller gyn för att komma in och göra ett test om några veckor? 

Jag känner själv att det inte är någon pågående graviditet längre eftersom brösten är precis som vanligt, jag är inte sådär trött som jag var och känner mig helt enkelt inte gravid. Jag skulle varit 5+4 nu, dvs v. 6. Har fått ut mer eller mindre stora klumpar, varav en larvliknande ca 2-3 cm och ca 0,5 cm i diameter som jag misstänker var embryot, men vet inte alls. Har inte blivit erbjuden någon kontroll eller liknande. Är så vanligt med missfall att de nog inte kan lägga resurser på det såvida man inte blöder okontrollerat eller liknande. Man måste ändå kunna lite på legitimerade yrkesutövare trots att det såklart finns undantag, men bäst känner man nog sin kropp själv och det är ju fantastiskt  och på sätt och vis tacksamt att den stöter bort något som är sjukt, även om såklart jobbigt både fysiskt och psykiskt. 

Mina gravid-symtom försvann 2 dagar innan jag började blöda. De få symtom jag kände av så tidigt. Däremot fortsatte brösten ömma. Jag känner mig fortfarande inte direkt gravid även om jag nu ska vara i v. 11... Det var de som fick barnmorskan att boka i ett UL den 21 maj till mig, eftersom testet visade positivt men inga gravid-symtom. 

Fast blöder du sådär och du har fått ut den mängden klumpar så är nog sannolikheten ganska stor att de är ett missfall, tyvärr! Jag tänker mer att du säger att "men vet inte alls" och det är ju den ovissheten som är hemsk att gå med. Jag gick ju i 3 veckor och trodde att jag fått missfall, vilket de nu som sagt visat sig att jag troligen inte fått. 
Ja du känner ju din kropp bäst själv såklart och du får nog lita på din magkänsla. Jag beklagar verkligen! 

Mina gravidsymptom började nog försvinna där dagen innan de bruna flytningarna kom. Man vet ju aldrig någonting känns det som, men hade det inte varit för klumparna hade jag nog kanske haft en liten förhoppning kvar trots allt. Man hoppas ju in i det sista!

 

De symptom annars jag hade var ont i bara höger sida, vilket jag tyckte var lite konstigt så googlade utomkvedshavandeskap. Man kan ju få ont i livmodern då den börjar växa samt ligament, men borde väl vara liksidigt? 

Ja nä, det är lite lätt att veta vad de är som felar. 

Jag kan inget om utomkvedshavandeskap, däremot läste jag lite om de precis och man kan tydligen få ont i bara ena sidan. Där stod också att man skulle kontakta akuten om man hade ont sådär. Fast detta är vad jag läst mig till, jag kan ingen fakta om detta så på detta får nog någon mer erfaren svar. 
Hur vida vilka krämpor man kan ha och inte och hur allvarligt det är och inte, där är jag lika frågande som du. 

Och vad ska klassas som allvarlig/mer värk? Man har ju så väldigt olika smärtgräns och normala smärtor vidd mens. De jag frågade om utomkvedshavandeskap sa att man kan få ont i ena sidan och är det utomkveds så gör det väldigt ont och kan stråla upp mot axeln på motsatt sida. 

Det är ju det man inte vet. Jag antar att de är när man inte står ut med smärtan, men jag vet inte. 
Jag tycker det är så svårt att veta när de är dags att åka in akut, eller dags att kontakta gyn. 

Jag har som sagt ingen bra erfarenhet av gyn, då jag ringt dit vid några olika tillfällen med olika krämpor under några år, men alltid blivit missbedömd och alltid fått till svar att "avvakta", sen några dagar ibland någon vecka senare (beroende på vad de handlat om) har de visat sig vara en infektion jag burit på och att mina smärtor då inte bara handlat om att jag varit bölig. Då har jag gått med grymma smärtor ett tag utan att blivit tagen på allvar, så därför ger jag inte mycket för sjukvården/gyn. Så ja... det är oerhört svårt att säga hur ont man ska ha innan de tar en på allvar och kollar upp vad som felar eller vad smärtan beror på. 
Ja smärtgräns är ju väldigt individuell. 

Du får nog gå på din magkänsla som sagt och stå på dig om du känner att du har så ont att du inte står ut eller vet med dig att något verkligen inte stämmer. Stå på dig och begär att få komma in och kolla. 

Men fy, infektion kan ju bli allvarligt! Tror dock de står ut med väldigt oroliga blivande mammor, för i princip varenda gravid kvinna blir väl väldigt nojig tänker jag mig? 

Visst kan en infektion bli allvarligt, men jag har inte velat bråka med dom eftersom jag alltid tänkt att "de vet ju bäst!" Men har efter alla dessa incidenter insett att det handlar om att man måste stå på sig som patient. Har man ont och vet med sig att de troligen beror på att något är fel ska man stå på sig när man ringer gyn annars åka direkt till akuten. 

Visst blir nog många gravida kvinnor nojiga och speciellt om de råkar ut för en blödning eller smärtor de inte förväntat sig. Och de är ju inte lätt för sjukvården att sortera ut heller vilka fall som låter "akuta" och inte så akuta. Men jag tycker att de i många fall tar för "lätt" på saker och ting. 

Som sagt, gå efter din magkänsla! Är du orolig så ring gyn och be dom kolla dig. 

Sant. Gick till olika läkare i 3 år innan de kunde se vad som var fel på ett skadat ben och de opererade, nu har jag ögonproblem på jobbet som jag håller på och "tjatar" om. När jag mådde väldigt dåligt en period gick jag till läkare och fick i princip diagnostisera mig själv. (Är leg. farmaceut så kan ju en del om läkemedel, symptom etc., men tycker ändå det är läkaren som ska ställa frågor m.m.) Trodde det var olika beroende på landsting etc, men är väl kanske likadant på många ställen. 

 

Just nu har jag i princip bara ont i högersidan igen, d.v.s. samma som jag hade ont i som grav, så avtar de inte efter blödningarna får jag be dem kolla det. Har dock lite svårt att vara oviss om saker och ting och väldigt dåligt med tålamod!