Döva eller de med tillfälligt/kroniskt nedsatt hörsel som känner igen sig?

Men fy vad ledsen jag blir när jag läser det du skriver!

Hur kan de bli arga på dig för att du inte hör??

En hörapparat gör dig, som du själv upptäckt, inte hörande igen.

A och O i kommunikation med hörselskadade är ju att prata tydligt, artikulera väl och ansikte mot ansikte.

Beklagar!

Själv lever jag med hörselskada sedan födseln. Det är antagligen lättare än att få sämre med åren eftersom jag inte vet nått annat.

Men kort så skulle jag påstå 2 saker: Man vänjer sig - till viss del iaf, dvs saker går lättare, man "lär sig höra" utan att höra. Såklart gäller inte det för alla människor, men det har funkar så för mig. Folk som jag känner hör jag bättre än andra - eftersom jag på något plan "vet" vad de säger även om jag inte hör allt. Dvs, man får ihop det.

Sen: Var öppen med det, det förenklar. Jag går inte runt och berättar för folk i allmänhet att jag hör dåligt. Däremot, när jag märker att det behövs - dvs att jag börjar fråga va?, eller när jag märker att det inte funkar. De flesta människor är förstående och gör sitt bästa. (Folk som blir arga är konstiga.)

De allra flesta människor jag möter, och inte berättar det för (pga att jag inte anser mig behöva) har ingen aning om att jag hör dåligt. Det kan gå år innan folk vet det

Och JA - man kan känna sig som världens fån när man inte hör, och dra sig för att göra saker - själv hatar jag att prata i telefon eftersom jag inte kan se kroppsspåket eller läsa på läppar. Man får försöka sätta sig över det. Som med allt som är svårt. Små steg.

 

Jag kan förstå varför mina föräldrar blir arga, eftersom jag slutat höra det jag hörde innan. De som har minst förståelse för min hörselskada är de som vet att jag hörde bra innan, det går bara inte ihop för dem. 

Jag vet dock inte om de lär sig med tiden eller alltid kommer reagera så? De jag lärt känna efter att min hörselskada blev "kännedom" upplever jag inte alls reagerar på samma sätt, och jag vet inte om det har med deras personlighet att göra eller bara att de inte har "ett annat jag" att jämföra med.

Det känns faktiskt lite bättre och hoppfullt efter det du skrev.

För visst har blivit bättre på att läsa kroppsspråk och förstå ungefär vad folk just sa utifrån det.Jag upplever att det är mycket lättare att höra de som jag känner bättre, dock är jag inte alls säker på vad det beror på, om jag vet vad jag ska lyssna efter i deras röster, läsa deras kroppsspråk, om jag är lugnare med dem eller om de (omedvetet/medvetet) anpassat sig när de pratar med mig.

 

Men tack. Jag får försöka komma ihåg att det är en konstig reaktion att bli arg på att jag inte hör, och förhoppningsvis känns det mycket lättare om något år.

 

Dock drar jag mig fortfarande för att berätta om min hörselskada för människor som jag måste träffa igen men inte känner så bra, någonstans känns det pinsamt eller som jag stöter bort dem genom att säga det.

Ligger det något i hur jag tänker eller borde jag bara släppa dessa tankar med en gång?

 

Hur du känner kan man ju knappast säga nått om. man känner som man känner. Däremot får man ju lite resonera med sig själv "är det värt det?". Är det värt bekymret det medför att inte säga det - för att inte behöva "exponera sig"?!
I vissa fall så är svaret ja, i vissa fall nej - det beror helt på - det kan bara du känna efter .-)
Själv brukar jag göra så när jag känner att behovet finns, men det ändå känns jobbigt att jag liksom "blundar" mentalt och bara säger det rakt ut, innan jag hinner stoppa mig: "Bara upplysningsvis, jag hör dåligt så du får gärna skrika på mig/prata extra högt/vända dig hitåt etc etc... Dvs försöka ha lite självdistans och "humor" till det - så det inte känns "tungt" för varken mig eller den

Men över lag så tror jag att det är viktigt att känna att man inte på något sätt är "mindrevärdig" eller sämre för att man inte hör. Och de flesta människor vill ju bli hörda, och anstränger sig för att bli just det = de flesta människor har ett schysst bemötande.

Sen en lite kul grej: Jag, som ändå hör rätt illa, anses vara en eminent lyssnare . Antagligen för att jag har lärt mig att läsa av människor. Jag hör inte så mycket på vad de säger främst, utan ser. Så man ska inte förakta de gåvor eller kunskaper man skaffar sig heller, när man saknar vissa andra delar

PS. Jag fick frågan en gång om jag skulle välja att operera mig tex om jag kunde få hörseln tillbaka av det. Mitt svar var nej! (Konstigt nog . DS

Nu vet inte jag vilket landsting du tillhör, men vad har du fått för hörapparat? Har du fått en eller två? Bi-cros? Du borde dessutom få hjälp med arbetstekniska hjälpmedel som kan underlätta telefonering och vid föreläsningar... Sånt kan man få via FK med hjälp av sin audionom. Jag är själv i den yrkesbranschen så jag förstår din problematik, möter den dagligen hos mina patienter/klienter.