Bonusmammor-sluta bete er som bortskämda 5 åringar!!!

För min egen del flyttade jag nästan 70 mil och över svenska gränsen för att bo med min man.
Vi hade båda barn från innan. Han har sitt barn vh.
Min dotter var ganska liten och jag hade inte så lång erfarenhet av att vara mamma. Nu i efterhand har jag, helt ärligt, många gåner ångrat att jag flyttade. Alltså jag älskar såklart min man och hade jag inte fyttat hade vi inte fått vår gemensamma son som vi båda älskar oerhört mycket!
Men vi var i det läget att vi för inte länge sen planerade att flytta hem till min stad. Vi har ingen här vi bor då min man inte heller är här ifrån. Det är klart min man allra helst skulle vilja bo här, nära sitt barn, men jag tvingade honom på ingen måte! Hur skulle jag kunne tvinga en vuxen man att flytta mot sin vilja?
I en relation måste man ge och ta. Han vet att jag har offrat mycket för vår relation och att jag tycker det är jobbigt att inte ha någon familj runt oss. Han har sim mor bara några timmar härifrån, men hon har tyvärr sagt upp all kontakt med sin egen familj, så vi har inte det stödet som vi hade hoppats på från början.
Nu blev det inte att vi flyttade ändå, men klart jag kände på lite dåligt samvete när jag tänkte på hans barn som vi ville flyttat ifrån. Men samtidig så är det 5 personer att ta hänsyn till hos oss, så det är det inte självklart att vi måste stanna kvar här för att ett av barnen blir kvar OM det finns viktiga årsaker till en flytt såklart. Vi tänkte ju inte flytta bara för att... Mitt mående, barnens närhet till släkt, jobb och studiemöjligheter osv.

Blev kanska lite rörigt och utan någon klar mening detta. Är så trött ikväll. Men tänkta bara jag ville berätta hur det var för vår del.