Skillnaden är väl snarare att folk ofta dränker sig i sina egna sorger idag, det är såååå jobbigt för mig för att jag har varit med om det och det och det och det etc.... Och så har jag ju den och den diagnosen och då kan jag verkligen iiiiiiinnnntttteeeeee leva som alla andra bla bla bla
Lite åt det hållet har det gått. Saker som förr togs lite lättare, är idag många anledningar till sjukersättning. Nu säger jag inte att man ska ignorera om man mår dåligt, men VEM och VAD är det som får en att må dåligt? JO, det är ju en själv, ens egna tankar, känslor och den biten. Idag så ältar vi en massa, vi läser en massa sorgebloggar på google och än det ena än det andra. Vi matas med så otroligt mycket sorg, sveda och värk, så vi behöver inte själva må dåligt för att må dåligt, det räcker med att se någon promilles promille av allt som skrivs överallt, så inser man att saker har ändrats......
Därmed säger jag inte det är bättre att strunta i det, att bara bli utlämnad, det är ju förskräckligt, dock så tror jag nog att det var väldigt väldigt individuellt och kanske en klassfråga OCH så är det även idag på visst sätt. Lägger ingen värdering i det, utan mer konstaterande.
Förr så inbillar jag mig att folk mer hjälpte varandra till ett normalt bra liv, man var liksom mer accepterad och mindre saker som man skulle passa in i, man var en i samhället på ett annat sätt, en i mängden så att säga. Men nu idag så är det så satans mycket trams som ska infrias, det ska daltas hit och dit, man ska vara en massa, man ska kvoteras in, man ska ha diagnoser för minsta lilla och man diagnostiseras för en fis på tvären, det är yta yta yta som gäller idag, yta, du ska se ut på ett visst sätt, du ska känna rätt människor, du ska ha uppnått vissa saker, krav krav krav överallt...
Men visst, att förlora sitt barn är ju en jobbig grej, själv så är jag adopterad och blev övergiven och bortlämnad som liten. Bodde på barnhem mina första två år. Håller på att skriva en självbiografi som kommer ges ut när jag avslutat mitt liv.... , med det vill jag ha sagt att väldigt många som föds och får leva, är inte välkomna och kommer aldrig vara det, för om du inte är inom det ovan, om du är ensam, inte vänner, kontakter, inget direkt utseende, så kommer du även få problem med sociala färdigheter då övning ger färdighet, brister i detta gör att du är ensam, mår dåligt, till att du blir ännu mer ensam, du inser att livet inte är värt att leva och som i mitt fall så har försäkringskassan sökt sjukersättning för mig, utan att jag ens vill, jag vill ha ett jobb, en sysselsättning, kärlek, familj, barn, vänner, kompisar, vara en i gemenskapen, bidra med något etc etc, men jag inser att jag aldrig kommer att få något av det, nu kan man ju beskylla mig för det och att det enbaaaart har med mitt sätt att tänka och inställning och ja, det är lätt att säga, men tro mig, det jag gått genom är inget de flesta gått genom. Har läst många självmordsbrev och jag blir så less när man läser de förutsättningar som de haft, både familj barn jobb kärlek närhet kompisar alltså jag har aldrig ens varit i närheten av något av det, dels för mitt oattraherande oattraktiva yttre, i kombination med hudfärg och slutligen mina sociala brister. Men jag har kämpat och jag har försökt, men nu har jag gett upp, ska skriva klart min bok, ska göra iordning allt, det jag efterlämnar mig skall gå till utgivning av boken, den ska skickas bland annat till fk och af, som formligen förstört mitt liv med deras jävla behandlade av människor. Boken ska heta "vägen till självmord" och ja, vag ska man säga....
Sköt om er
