Bodelning INNAN släktingen avlidit?

De får inte göra så om inte ägaren sagt det är okej. Det är bara ägaren av sakerna som bestämmer, prata med henne.

När min mormor blev dålig (hon fick proppar i hjärnan) så fick hon bo sina tio sista år på ålderdomshem. Hon var så pass dålig att det inte gick att prata med henne och huset skulle säljas. Min mamma och hennes fyra syskon tog det som dom ville ha (mormor hade skrivit namn på många av sakerna hon ville ge till någon av barnen eller barnbarnen så det gick himla lätt). Självklart fick mormor med sig en del av sakerna till sitt rum där hon bodde, en soffa, stolar, bord, prydnadssaker, bestick, koppar och sånt som behövdes. Men allt gick ju inte att flytta med.
Men sakerna som hade ett värde (affektionsvärde eller pengavärde) delades upp. Hur skulle det annars ha gått till? Huset hade ju inte kunnat stå tills hon dog.
Sen är det klart att ni som inte är sams och svärdottern ska inte roffa åt sig allt. Det är ju inte rätt någonstans!

Nej, det får inte gå till såhär. Är den äldre släktingen vid sina sinnens fulla bruk? Annars kan det vara värt att ansöka om en god man som kan se till hennes rättigheter -man får inte hantera hennes saker/försäljning av fastighet osv hur som helst. Om döttrarna känner sig lurade kanske de skall rådfråga en advokat. Begravningsbyråer brukar också kunna ge svar i den här typen av frågor.

Kontakta överförmyndaren i kvinnan kommun och fråga om kvinnan kanske har förvaltare tillsatt. I annat fall får det inte gå till som du beskriver. Överförmyndaren kan svara på dina övriga frågor också ....

Tack för alla svar!
Jag håller med IsDimma om att det är en självklarhet att huset måste säljas och att den gamla kvinnan inte kan ta med sig allt hon äger till äldreboendet. Det jag ifrågasätter är med vilken rätt svärdottern och hennes dotter roffar åt sig allt de vill ha utan att ta någon hänsyn till de andra blivande arvtagarna.
Anonym (P) - Visst kan man tycka att alla som vill ha del av kvinnans saker är giriga, men kvinnan är medveten om att hon inte får plats med så mycket på äldreboendet, så hon vet att sakerna måste delas upp. Däremot så tycker jag att man kunde vara lite finkänslig för kvinnans sorg att sälja sitt hus och därtill hennes egen vetskap om att hon kanske inte kommer att leva så länge till. Dessutom kan man ju tycka att de blivande arvtagarna skulle klara av att dela sakerna rättvist, utan att vissa roffar åt sig som om det vore deras egen egendom. 
Hur vet JAG att svärdottern och hennes dotter har tagit saker som tillhör kvinnan? Helt enkelt för att jag är en nära släkting, lika nära som dem, men av naturliga skäl ingen arvtagare. Visst vore det  trevligt om den gamla kvinnan tänkte lite extra på mig när hon skrev sitt testamente, men egentligen behöver jag ingenting. Jag är glad för alla de fantastiska år som jag har fått av kvinnan och hennes bortgångne man. Jag var som deras sladdbarn och även mina barn har en särskild plats i hennes hjärta. Det är de minnena jag kommer att vårda.