Sexlöst förhållande, finns det solskenshistorier?

Tyvärr tror jag inte det här kan fixas om han inte ändrar på sig..har han något svar på varför han inte vill ha sex? Altså enligt mig så är sex en viktig del i ett förhållande för att få det att fungera.

Har ni tänkt på att kanske gå till en psykolog?

Hoppas allt löser sig på det bästa sättet för dig

Jag och min man lever i ett nästintill sexlöst förhållande, det är inga problem alls. Sex är inte det viktigaste i ett förhållande!

Ja, men om båda vill ha det så så är det ju en annan femma.

TS vill ju ha sex.

Precis som ovanstående säger, jag vill ha sex, och för mig är det väldigt viktigt.

Vilken otroligt korkad kommentar. Naturligtvis är det inget problem om båda tycker lika, men så är det ju inte i TS fall.

Hej Christine.
Dessa saker kan vara hopplösa! Tycker det verkar som att din kille faller in i ett prestationstänkande, att han måste vara så väldigt på och kåt och initiativrik och förförisk osv - för att kunna möta upp till dina krav. För du har höga krav, helt klart.
Inget fel i det alls, alla behöver sex och ju mer desto bättre - men man måste också känna att man är OK utan att göra något speciellt. Om ni pratar om det och kommer överens om att han ska vara den som tar initiativet och det är OK att det tar lite tid och du vill bara att han ska känna att han vill ha dig - på hans villkor - låt oss säga att ni gör så: kruxet då är kanske han kan komma att känna ännu mer prestationkrav. Ond cirkel.
Jag reagerade lite grand på att du skrev att du redan efter första "dippen" blev ledsen och inte kände dig snygg. Det verkar ju som att du nästan står och faller med din egen sexuella bekräftelse. Det FINNS ju andra saker som är lika viktiga: närhet, att ha kul, gemensamma planer, intellektuellt utbyte, ömhet osv
Men nu låter det lite som att frågan om det alltför sällan förekommande sexet har tagit över lite grand och överskuggar andra saker. Samtidigt är du ung och jag tycker självklart att du ska få precis så mycket sex som du känner att du behöver. OK, jag tänker så här:
Hur kul är det för dig att känna dig som en flåsande hund som vill ha och vill ha och aldrig får? Den rollen vill man inte ha.
Och hur kul är det för honom att känna sig otillräcklig och att alltid vara den som säger nej? Sannolikt vill han inte heller ha den rollen.
Tre val:
1. Gör slut. Ta smällen av ett misslyckande, hela dig själv och bygg upp något nytt.
2. Var otrogen. Skaffa dig ventiler i vardagen och lev med lögnen.
3. Jobba på er kärlek. Sök stöd hos terapeut, gå på kärlekskurs, lär er prata och lyssna på nya sätt etc

Jag röstar på nr 3. Ge det ett halvår. Jobba på riktigt.
Känns det inte annorlunda: alternativ nr 1.

Jag är kvinna och högst måttligt intresserad av sex. Skulle gärna ha ett förhållande men det känns omöjligt eftersom alla män tycks mer eller mindre besatta av sex. Det glädjer mig att höra att det faktiskt existerar förhållanden som ert  

Du kan fråga honom om han har några tankar om det själv.
Om han är bisexuell tex eller om han har 'förbjudna drömmar' om hur ni ska ha sex.

Gud va jag känner igen mig i ditt inlägg TS! Jag och min sambo är i samma åldersgrupp, har varit tillsammans i något år längre än er bara och har i princip samma problem. Vårt sexliv var verkligen perfekt i början, jag kände mig så åtrådd och båda tog lika mycket initiativ för jag tror båda kände sig lika sexiga i den andres ögon. Vi kunde ha sex överallt och flera gånger om dagen, underbart! Nu efter nästan tre år så blir det några enstaka gånger i månaden och jag känner fortfarande behovet att ha sex varje dag. Jag har försökt allt, prata om det och inte prata om det. Förklarar för honom hur mycket jag tänder på honom etc. Ofta blir jag ledsen när man tar initiativet och "han är trött" klockan nio på kvällen (även på helgerna) och på dagen vill han inte heller ha sex. Man blir så sexuellt frustrerad att man säkert överreagerar ibland, och det slutar i att båda blir ledsna. I början kunde jag bli ledsen över att han inte tog lika mycket initiativ som förut men nu blir jag glad när han kan tänka sig ha sex efter mitt sjuttioelfte försök.

Jag försöker sakta acceptera att jag inte får leva ut mina sexuella behov, jag älskar honom och vill inte gå skilda vägar bara för detta. Men det är fortfarande jobbigt som du så väl beskriver att inte ha samma behov som den man älskar, att man ska behöva hålla tillbaka för att inte tränga bort honom. Ibland funderar jag på hur det kommer bli sen, man är inte 25 år än och man har redan nått en torrperiod.

Det verkar vara så stor skillnad på er sexdrift att ni får svårt att kompromissa så att båda blir någorlunda nöjda. En del par kan säkert lösa sånt här genom att kompromissa fram någon lösning, men om man står för långt ifrån varandra så tror jag inte att det hjälper att prata. Hur mycket man än pratar om saken, så kommer någon eller båda vara irriterade därför att ni har olika behov. Kanske är det bättre att dela på sig i vissa lägen och hitta någon som har ungefär lika stort behov av sex.

Jag är man, visserligen äldre än TS och hennes man, och tror så här:
En mans sexuella prestationsförmåga sitter till 99% mellan öronen. Förutsatt att inga medicinska orsker finns är det där man måste börja. Sexuell prestationsångest sänker vem som helst. Det är lätt hänt att en man känner att han inte kan tillfredsställa sin kvinna. När en sån tanke slagit rot är den jävligt jobbig att bli av med. Särskilt om man likställer sex med penetrerande sex. Din man behöver först utesluta medicinska orsaker till sin sviktande potens. Han har ju varit hos läkare och fått Viagra utskrivet, så det är kanske redan gjort. Sen måste han känna att han kan ge TS njutning och tillfredsställelse. Ett sätt kan vara att "förbjuda" penetrerande sex och i stället använda andra metoder och/eller leksaker. Då behöver han inte känna att han måste få upp den eftersom den ändå inte kommer behövas så att säga. Om TS får orgasm och njuter kommer han bli både nöjd med sig själv och kåt så småningom. Sen förstår jag inte varför han inte tar sin medicin. Se den som vilket läkemedel som helst.