Har genom åren haft flera svårt sjuka närstående som jag förlorat till slut, i sjukdomar med långsamt förlopp. Känner nu att sorgen har varit närvarande så länge att den blivit en del av min personlighet; jag bär alltid med mig ett visst vemod. Inte så påtagligt närvarande som för några år sedan, men den finns ändå alltid där, även när jag är glad.
Någon som känner igen detta?
Mmm, jag känner igen mig. Jag märker nuförtiden när jag skrattar att det hugger till inom mig, att där finns något som stoppar mig från att bli så där överväldigande glad som jag kunde för bara drygt 3 år sedan. Förr kunde jag ganska ofta känna mig väldigt nöjd med livet men nu när jag får samma känsla så hinner det bara gå bråkdelen av en sekund innan jag kommer på allt hemskt som hänt och lyckan är som bortblåst. Jag antar att man borde jobba med dessa känslor på något sätt men jag vet inte hur.
Har också svårt att känna den där lyckan. Har nog aldrig kännt. Skulle jag må bra, så är jag avaktande för jag vet den inte blir långvarig. Utåt kan jag kanske uppfattas som jag mår bra. Men inom mig är det ett mörker. Allt tas ifrån mig. Pappa, mamma och nu min syster. Vem blir härnäst? Finns inte många alternativ kvar.
Tiden hjälper till viss del, för min del ligger dödsfallen längre tillbaka i tiden och det är lite som du beskriver. Själv stänger jag av emotionellt, på gott och ont. Släpper inte någon inpå mig känslomässigt, därmed blir jag inte sårbar och behåller kontrollen över mitt liv. Sjukdom och dödsfall kan man inte kontrollera men sig själv, sitt agerande och sina känslor kan man, åtminstone till viss del, kontrollera. Å andra sidan vågar jag sällan vara riktigt lycklig och släppa fram känslor på riktigt för då måste jag släppa kontrollen.
Det är sällan någon tar sig in förbi mina spärrar och får mig att våga öppna mig, men det hände faktiskt och det gjorde mig absolut vettskrämd för det finns så mycket känslor där innerst inne, starka känslor som är svåra att hantera.
Att sorg förändrar oss är nog ett faktum men man lär sig över tid att bättre hantera minnena, att leva med det.
Jag känner igen mig. Innan min pappa gick bort sommaren 2009 så har jag aldrig kunnat slappnat av. Som de andra beskriver också -jag har aldrig kunnat släppt loss när jag har skrattat och haft roligt.
Känner mig ibland som en helt annan människa än den som jag var innan. Det blir väl så, automatiskt när vi människor varit med om något traumatiskt i våra liv.
Däremot, så har jag stängt mina dörrar lite grann. Jag släpper inte in vem som helst inpå mitt liv, jag håller gärna mina berättelser för mig själv och jag tänker mig för vilka jag vill lära känna och inte.
Det har gått så långt att jag oftast inte kan prata med min sambo som jag varit i lag med i 4 år, för att jag känner mig jobbig, dryg och att jag skäms över mina känslor.
Jag känner igen mig. Innan min pappa gick bort sommaren 2009 så har jag aldrig kunnat slappnat av. Som de andra beskriver också -jag har aldrig kunnat släppt loss när jag har skrattat och haft roligt.
Känner mig ibland som en helt annan människa än den som jag var innan. Det blir väl så, automatiskt när vi människor varit med om något traumatiskt i våra liv.
Däremot, så har jag stängt mina dörrar lite grann. Jag släpper inte in vem som helst inpå mitt liv, jag håller gärna mina berättelser för mig själv och jag tänker mig för vilka jag vill lära känna och inte.
Det har gått så långt att jag oftast inte kan prata med min sambo som jag varit i lag med i 4 år, för att jag känner mig jobbig, dryg och att jag skäms över mina känslor.
Hittade den här tråden när jag städade lite bland mina favoriter. Efter att jag skrev den har har jag förlorat ytterligare en anhörig i cancer. Den fjärde nära mig som jag sett dö i denna vidriga sjukdom.
Finns det fler därute vars familjer drabbats hårt av sjukdom och förtida död? Hur hanterar ni sorgen?
Ytterligare en närstående död, av ålder vilket är mycket lättare än när någon dör i förtid i cancer. Men ändå stor sorg att hantera.
Funderar på att starta en blogg för att kanalisera ut alla känslor och tankar kring sorg, dödsfall, sorgearbete.
Någon som gjort något liknande? Hur hanterar ni alla tankar och känslor?
Hittade min gamla tråd, åren går. Den jag saknar mest är min pappa. Han fick aldrig träffa mina barn. Det fick inte min syster heller. Men livet går vidare.
Har genom åren haft flera svårt sjuka närstående som jag förlorat till slut, i sjukdomar med långsamt förlopp. Känner nu att sorgen har varit närvarande så länge att den blivit en del av min personlighet; jag bär alltid med mig ett visst vemod. Inte så påtagligt närvarande som för några år sedan, men den finns ändå alltid där, även när jag är glad.
Någon som känner igen detta?