Varför är det "förbjudet" att vilja vara barnledig?

Funderar på varför det är så Tabu och förbjudet att tänka sig att någon gång få vara barnledig?
Sambon har två barn sedan tidigare vv, precis som jag. Sedan har vi en ettåring gemensamt. Sambon och exfrun har upplägget att "barnen har fri tillgång till båda hemmen 365 dagar om året" medans jag och min exman har bestämt att är barnen hos mamma-då är dom där, är barnen hos pappa-då ÄR dom där, vill barnen något annat, då ringer man och frågar först! Jag och min exman har för övrigt jättebra kontakt och gör saker tillsammans med barnen och hans nya fru oavsett vems vecka det är.

Varannan helg är det således bara vi två och våran ettåring hemma och eftersom sambon har två jobb och borta vissa helger ät dagarna vi har själva väldigt få (kan tänka sig att det är så även för de som bara har gemensamma barn) och så gott som alltid slutar våra vuxenkvällar med att hans barn kommer eller vi får avbryta middagen/bion etc för att någon vill ha skjuts el dyl.

Dom som bara har gemensamma barn kan skaffa barnvakt för att få egentid, vi brukar också skaffa barnvakt åt våran 1åring. Men när vi gör det är chanserna att få en barnledig kväll/dag väldigt små....

Ni kanske tycker jag är elak (förbereder mig på att bli skjuten) och jag lär förmodligen få höra att jag hatar mina bonusbarn, men det gör jag inte, har aldrig varit annat än snäll mot dom.
Vi skulle åkt bort för två veckor sedan men då skulle sambon hjälpa sonen med en aktivitet sedan "men vi har ju valborgshelgen för oss själva".
Jo tack "barnfria" helgen slutade med att valborg är sonen hemma med kompisar(fick inte plats med alla kompisar hos mamman) och helgen skulle vi åka bort på en weekendresa -dottern ville följa med så nu blir det så. (Tillägga att båda är i äldre tonåren)

Nu sitter jag här och är såååå jävla ledsen och borde väl skämmas för jag antar att man inte Får känna såhär?
Man får inte säga Nej till sina barn/bonusar. Är jag då en hemsk förälder som säger nej till mina barn? :,(