mitt i sorgarbete ,min historia !!!
Nu har det snart gått tre månader sedan jag och barnen dansade till hög musik hemma. Glada och skulle precis göra oss klara till mormors 70års kalas. Plötsligt ringde det på dörren och en kall kår drog sig över mig. Kikar ut och ser två poliser. Öppnar dörren och ser en tredje person, min mormor. Min morfar har kämpat mot leukemi sedan 90talet och blivit sämre och inne på andra omgång strålbehandling.. därf utbrister jag MORFAR. Nu har han dött tänkte jag. Sorgsna blickar från poliserna och mormor och de skakar på huvudet. SANDRA i ett andra skrik och kastar mig ner på golvet och skriker. Min enda syster,, det får inte vara sant. Det var hon och jag mot världen. Vår pappa tog livet av sig när jag var 5. Jag hittade vår mamma död i vår lägenhet som 11 åring. Hon dog av en stroke. Idag är jag snart 28år och lever ensam med två barn. Min syster hann inte fylla 24. Vi har fortfarande inte fått svar från obduktion. Men läkare misstänker hon dog pga sitt hjärtfel och faktum hon i 10 år kämpat mot ätstörningar och var undernärd. Hon var hemma hos sin pojkvän natten/dagen. När han kom hem hade det varit mörkt.de skulle äta frukost o ses nedanför. Han ringer upp , hon svarar men säger inget. Stor suck sen hörs inget. Han springer upp, ringer 112 o gör hrl. Men hjärtat går inte igång. Alla bara dör, jag vet inte hur jag ska klara mig utan min syster. Min morfar blir sämre i kamp mot cancer. Inga vita blodkroppar, nytt blod varje vecka för värdet sjunker ständigt som lägst 60. Det är mormor o morfar som tagit hand om mig o min syster sen vi blev föräldrarlös. Inte nog med allt så drabbades barnens farfar som står oss nära av stroke en vecka efter min systers begravning. Han är ung, lång oro i veckor innana han vaknade. Nu är det lång rehab. Innan vi vet om han kommer bli sig själv igen. 2013 var bästa år i mitt liv. Har ständigt mått dåligt. 2012 blev jag sjuk i anemi, hjärnhinneinflammation, adenom som ledde till jag op bort hela tjocktarm. Var sjukskriven största del pga sjukdom o deprission. 2013 var jag frisk, nytt liv, börja plugga. Levde livet reste. Även om det var en kamp med sandras ätstörning börja hon gå åt rätt håll. Men blev sämre i jul. Men sommaren har vi härliga minnen. I jan detta året sa jag til min psykolog. Något kommer hända, det är inte meningen jag ska må bra, förra året blev så bra. Nu kommer det gå åt helvete. Minst sagt hade jag rätt. Alla säger jag är en kämpe, som klara skolan, som gör mina tentor. Som orkar barnen ensam. Men tänk om jag inte gör det??? Jag vill bara lägga mig i fosterställning o aldrig gå ur sängen. Stor del av hjärtat dog med sandra. De som återstår är barnen. Är så rädd för att tappa fotfästet. Det känns omöjligt. Snart får jag väl eget besked om att jag fått cancer, pga adenom. Trots op har jag stor chans.... så varför inte? Har svårt att se ljuset. . . .
