Någon annan?

Hej!

Du är inte ensam. Vi har gått igenom exakt samma sak men nåra veckor innan er. Jag drabbades av en infektion och pga den så gick vattnet. Blev inlagd och ovissheten var stor. Jag var då i vecka 19+1. Det KUNDE gå bra sa de men oddsen var väldigt dåliga. 19+3 sattes förlossningen/missfallet igång med Cytotec och jag fick föda ut den lilla. Då hade tappen mognat och ett litet ben letat sig ut. 

Den 10:e april krossades vår bebisdröm och veckorna sen dess har varit fyllda av sorg och ångest för min del. Min sambo sörjer oxå mycket men klarar vardagen ändå ganska bra. Jag kämpar med mardrömmar kring förlossningen och ångest vissa dagar. Oerhört tungt. Jag har valt att vara öppen med vad som drabbat oss så vi har fått väldigt fint stöd från både vänner och familj.

Jag finns här om du behöver prata och om du vill så kan du kika i min blogg där jag skriver om hur jag mår och så där.

Det är ingen tröst, det vet jag, att säga att det blir bättre. Jag intalar mig själv det, men har inte upplevt det än. Sorgen blir inte lika kaosartad utan den ändra form lite grann. Än är jag inte uppe över ytan men jag jobbar på det. Mitt råd är att försöka prata om det, om ni inte fått möjlighet att prata med en kurator så kontakta sjukhusets kuratormottagning. Vi var där en gång tillsammans och jag ska dit igen på egen hand imorgon. Jag vet inte om det hjälper men många säger att det gör det. Så jag känner att jag måste prova iallafall.

Hur mår du rent fysiskt just nu?

Varm kram!

Vi har försonat oss med tanken att vi är änglaföräldrar, stödet från nära och kära har varit oerhört stort och det har vi varit tacksamma för. Sambon har inte visat sin sorg lika öppet som jag har gjort, men vi har olika sätt att se på saker och ting.

Rent fysiskt är jag relativt okej nu. Inväntar bara att blödningen ska sluta så man får en form av "avslut" på det hela.

Kan vara skönt att prata med någon som varit med om samma sak och "peppa" varandra lite för att våga komma igen.

Jättebra att ni varit öppna med det, jag tror att det gör det lättare i längden att folk vet om.

Blev du skrapad eller kom allt ut på egen hand? Har förstått att det är vanligt att det blir rester kvar. Jag har sluppit det. Jag blödde i ca 2,5-3 veckor. De sista dagarna/veckan så var det mer som ljusröda flytningar än blod, men jag räknade det som blödning iallafall.

Antar att du är sjukskriven nu? Gör små saker som du känner att du klarar av, baka eller nåt. Det är ganska skönt att "klara" av nåt. För mig var det så att jag mitt i allt fick dåligt samvete för att jag bara satt och gjorde ingenting. Men så bakade vi lite och gjorde små saker som fick mig lite lugnare i själen.

Men sorgen måste ut, så låt den komma och försök hitta sätt för dig/er att ta er an den.

Jag väntar nu på ÄL igen, mest så jag ser att det verkar vara på gång som det ska. Än så länge verkar den inte vilja komma dock. Vi fick ok på att försöka igen direkt, men har bestämt oss för att vänta tills nästa cykel. Just eftersom jag fick en infektion så känns det sunt för oss att vänta så slemhinnorna får blöda ut en extra gång emellan. Om det i praktiken har nån betydelse vet jag inte, men det känns rätt för oss.

Allting kom ut på en gång, så nu väntar jag bara på att antibiotika kurerna ska ta slut och att ÄL kommer igång. Hoppas på bättre lycka nästa gång. Men ska ligga på lite mer ang kontroller och blodprover då detta kunde hindrats om dom bara kollat de noggrant. Blödde ca 5 v innan det blev ohållbart och slutade så här.

Var sjukskriven innan med pga psykiska besvär. Den skulle gått ut sista september o övergått i mamma ledighet men får väll se hur de blir nu.

Skönt ändå att allt kom på en gång. Vet du vilken infektion du fick? Jag hade en infektion pga av E-koli. Ovanligt men "sånt som händer" enligt läkaren.

Fy sjutton att du gick med det så länge innan det till slut var oundvikligt att det blev MF då... usch! För mig tog det fyra dagar från det att jag började känna mig dålig. Men hade jag litat på min kropp hade jag nog fattat det tidigare. Jag hade fått lite konstiga flytningar men "allt är normalt" fick jag till svar så jag försökte mest att inte tänka på det.

Fick inga svar alls mer än att infektionsvärdet i blodet var för högt... Läkarna i min hemkommun hade upptäckt det om dom hade kollat ordentligt.

Fy f-n... ja ett blodprov för att kolla värdena är ju väldigt enkalet kan man tycka.

Ja, speciellt eftersom ja dels nämnt för dom att mamma har haft 3 prematurer varav två dog, o ena systern hade 5 mf innan sonen.. Så man tycker ju att ett blodprov hade varit ett bra sätt o kolla upp insidan av kroppen..